Det ligger knappast för den typiske folkpartisten att bli bitter. Men en och annan medlem tycker nog att deras numera pyttelilla parti får orättvis vissen utdelning på det inflytande folkpartiet har och har haft under hela 1900-talet.
Just i år fyller folkpartiet precis hundra år.
Väljarundersökningar har ofta visat att folkpartiet nära nog varit störst som andrahandsalternativ. Många uppfattar folkpartiet som sympatiskt, men något avhåller nästan alla från att lägga sin röst på partiet.
Varför det? Anses det för präktigt, kanske?
En del tycker säkert det. Bland partifolket självt pekar man snarare på att folkpartisterna är sådana individualister de är svåra att få att gå i flock. Det här uppmuntras dessutom av liberalismen, som är folkpartiets ideologi. Liberaler vill inte företräda vissa grupper, utan den enskilde kommer alltid först.
Men har verkligen folkpartiet alltid varit så litet?
Nej, inte alls. Under större delen av 1900-talet fick partiet rätt stor utdelning på sin kamp för grundläggande demokratiska frågor som rösträtten, parlamentarismen, folkpensionen, åttatimmarsdagen och femte semesterveckan. En storhetstid var under Bertil Ohlin, som var partiledare 194867. För den inbitne folkpartisten är det helt klart att hennes parti har kläckt en massa idéer som sedan har stulits av alla stora partier.
Och vad är det folkpartisterna vill göra nu?
I grunden finns fortfarande fokuseringen på den enskildes rättigheter och möjligheter. Alla ska ha samma chanser i livet. Därför slåss partiet mycket för jämställdhet och har en hel del idéer om utbildning. Föräldrar och elever ska till exempel kunna välja mellan offentliga och enskilda förskolor, skolor och högskolor.
Skatterna ska sänkas, främst marginalskatterna och skatter i tjänstesektorn. Men inte mer än att vård och omsorg till allra största delen kan fortsätta att bekostas med skattemedel.
Lagom privatisering, alltså. Varför inte lika gärna rösta på centern?
Man brukar säga att det är trångt i mitten, och det är inte alltid lätt att skilja partierna åt. Men i stora drag betonar folkpartiet mer frihet och individens rättigheter, medan centern är mer inriktat på gemensamma lösningar. Folkpartiet har också en klart mer internationell profil.
Vad betyder den där betoningen på frihet konkret?
Folkpartiet vill till exempel inte att arbetslöshetsförsäkringen ska knytas till facken. I stället vill man införa en allmän obligatorisk trygghetsförsäkring som ger sjukersättning, arbetslöshetsersättning och pension. Sambandet mellan vad man betalar in och vad man får ut ska vara direkt. Andra frihetliga reformkrav med folkpartiets signatur är att ta bort filmcensuren, slopa kårobligatoriet på högskolorna och genomföra personval fullt ut.
Det var något om internationell profil?
U-hjälp är ett exempel. Folkpartiet vill främst bekämpa fattigdom med frihandel och skuldavskrivning. Men biståndet anses också så viktigt att det snarast bör öka till minst en procent av bruttonationalinkomsten.
Inget annat parti är mer EU-vänligt.
Folkpartisterna vill ge Bryssel mer att säga till om i frågor som miljö, internationella brott och flyktingar, och de vill att Sverige går med i både EMU och Nato.