En illa planerad men framgångsrik kupp har iscensatts mot Lars Leijonborg. Den gör att folkpartiets inflytande i den borgerliga regeringen minskar åtminstone på kort sikt.
Vinnaren är högerfalangen i folkpartiet.
Lars Leijonborg beskrev själv hur överrumplad han blev. På söndagseftermiddagen var han säker på att kunna sitta kvar som partiledare. Men några timmar senare hade mattan dragits undan hans fötter.
Det var uppenbarligen beskedet från Stockholmsdistriktet på söndagskvällen som blev avgörande för Leijonborgs beslut att avgå. Men det går inte att peka ut någon tydlig kuppledare den här gången, utan det verkar som det närmast ledarlösa tillståndet i ett håglöst parti har gjort att det allmänna missnöjet bland medlemmarna tagit överhanden.
Det som började med en spontan diskussion under punkten Övriga frågor på ett möte i Dalarna har växt till en storm av krav från olika håll i landet på partiledarbyte i hopp om att det ska leda till en nytändning i partiet.
Men eftersom det inte finns någon ledning för revolten är det också högst oklart vilken riktning man vill att partiet ska gå efter att Leijonborg avpolletterats.
Motståndet mot Lars Leijonborg var minst lika stort vid partiets förra ledarkris 2001, då såväl Stockholm som Skåne och Göteborg ville att han skulle gå. Men den här gången verkar Leijonborg ha tolkat misstroendebeskedet från Stockholm som dödskyssen. Stockholmsdistriktet kanske hade en villig efterträdare den här gången.
Bland de som motarbetat ett partiledarskifte nu finns de som vill ha en återgång till en mer socialliberal profil på folkpartiet. Lars Leijonborg har också tagit små steg i den riktningen efter valet. Det tydligaste var att Erik Ullenhag tillsattes som partisekreterare.
Men den socialliberala falangen har i dag ingen stark partiledarkandidat och Leijonborgs avgång kommer därför alldeles för tidigt i deras ögon. EU-minister Cecilia Malmström och partisekreterare Ullenhag är ännu alltför oprövade för att realistiskt sett kunna matcha skolminister Jan Björklund.
Därmed ger Leijonborgs överraskande snabba avgång den högerliberala falangen en chans att på nytt stärka sin ställning i partiet. Björklund är den som tillsammans med den tidigare partisekreteraren Johan Jakobsson utvecklat mycket av den så kallade kravställarpolitik som folkpartiet stått för de senaste åren och som gav så stora framgångar i valet 2002.
Jan Björklund kommer säkerligen att försöka profilera sig som mer av en mittenpolitiker i folkpartiet om han blir ny partiledare. Men han är redan så känd för många väljare att han kan få svårt att bli trovärdig i den rollen.
I regeringsarbetet kommer Leijonborgs avhopp som partiledare att få konsekvenser för maktbalansen. De fyra borgerliga partiledarna har utvecklat ett nära samarbete ända sedan 2004 och det har fortsatt in i regeringsarbetet där deras förhandlingar styr mer än man trodde från början. I förhandlingarna om det borgerliga valmanifestet tog Leijonborg bland annat strid mot försämringar av ersättningen för sjukskrivna.
Fram till partiledarvalet på landsmötet i september kommer folkpartiets ställning i regeringsförhandlingarna nu att försvagas. Och därefter kommer det att ta tid för Leijonborgs efterträdare att bygga upp en nära relation med de tre andra partiledarna.
Kuppen mot Lars Leijonborg blev så hastigt slutförd att det ges oklara besked om det kommer att leda till skiften på ministerposterna. Statsminister Fredrik Reinfeldt, som formellt tillsätter ministrarna, säger att han vill ha Leijonborg kvar men att han överlåter det till den kommande folkpartiledaren.