Inför sin Stockholmsresa tar Michèle Alliot-Marie emot DN i försvarsdepartementet på Seines västra strand.
- Förra sommarens svenskfranska EU-insats i Kongo visade verkligen Sveriges stora militära styrka, berömmer hon.
Lilla Sveriges effektiva militära prestation i Bunia kom som en överraskning för den tidigare stormakten Frankrike:
Innan trodde jag nog att svenskarna var tveksamma till försvarssamarbete. Svenska politiker har ju alltid berömt sig om neutraliteten, konstaterar Michèle Alliot-Marie.
Men jag ska erkänna att jag blev positivt överraskad. Vi var mycket imponerade av soldaternas professionalism.
Nu hoppas den franska försvarsministern på mycket mer svensk truppmedverkan världen över. Inklusive i Afrika.
Förhoppningsvis kan även våra försvarsindustrier gå in i intressanta samarbetsprojekt.
I Stockholm ska Alliot-Marie fortsätta den franska charmoffensiven, framgår det under samtalet i hennes stora, guldornamenterade och blomsterprydda ministerrum.
Alliot-Marie är Frankrikes första kvinnliga försvarsminister. Hon är också den franska högerns starka kvinna, och en potentiell framtida premiärminister.
1999 tog den före detta juristen ledningen för landets största borgerliga parti RPR (nu UMP). Hon har president Jacques Chiracs öra, och i somras avgjorde Chirac budgetstriden mellan Alliot-Maries och finansminister Nicolas Sarkozy till hennes fördel.
Hon är känd för sitt raka sätt, sin rappa tunga och sitt manhaftigt kraftiga handslag, slipat till perfektion bland sydfranska Baskiens machomän. I militära högtidssammanhang har MAM, som hon kallas, själv något av general över sig.
Samtidigt är den nyblivna 58-åringen fransyskt vacker, väl bibehållen och välklädd.
Föga förvånande går hon hem bland militärerna.
För EU:s försvarssamarbete har MAM sin marschplan helt klar för sig.
EU behöver mer än NATO, anser hon.
Bland annat ett eget militärt högkvarter, som kan samordna och snabba upp EU:s militära och civila krisinsatser. Samt förfoga över de 1 500 man starka stridsgrupper, battle groups, varav Sverige och Finland gemensamt ska bidra med en.
Initiativet till ett sådant militärhögkvarter togs i fjol av Frankrike och Storbritannien.
Britterna är dock främst ute efter att hålla Paris i schack, vad gäller de franska planerna på att i general de Gaulles anda stärka EU gentemot NATO.
Men Frankrike är inte ute efter att konkurrera ut NATO. Alliot-Marie slår ifrån sig.
Tvärtom. Ju mer välorganiserade vi är i EU, desto bättre hjälper vi NATO. Och glöm inte att Frankrike är en av Alliansens mest aktiva medlemmar.
Vårt högkvarter ska för övrigt bara ha några tiotals anställda. Inte 3 000, som NATO:s.
Dessutom, påpekar hon - lite en passant - så kan EU vilja genomföra aktioner som inte intresserar hela NATO. Till exempel i Afrika.
Alliot-Marie medger dock att planerna kan ses som en vilja att stärka EU:s röst inom NATO.
Inte minst Frankrikes gentemot USA.
EU har ingen anledning till mindervärdeskomplex gentemot NATO. Och i dagens värld blir EU ingen politisk stormakt om vi inte kan försvara oss och de ideal vi står för. på hemma- och bortaplan.
Alliot-Marie hoppas på en starkare EU-röst inom både NATO och FN. Och på tydligare ställningstaganden från det internationella samfundet. Främst när det gäller Israel-Palestina.
Små EU-länder som Sverige har en viktig roll vid de storas sida, betonar hon.
Ni har ett kompletterande perspektiv.
Och det finns små länder med stor interveneringsförmåga, och stora länder med begränsad kapacitet. Det är mer en fråga om politisk vilja.
Den typ av brandkårsutryckningar som i Kongo förra sommaren kommer att bli allt vanligare, slår hon fast.
I det sammanhanget ser hon positivt på det svenskfinska initiativet.
Det viktiga är att stridsgrupperna snabbt kan mobiliseras, och att språkförbistring och skillnader i rutiner inte sätter käppar i hjulet. Upp till tre länder bör fungera tillsammans.
Ju fler länder som deltar, desto större politiskt och psykologiskt tryck på de stridande att sluta fred.
Frankrike har nyligen övergått från värnpliktsarmé till yrkesarmé.
Yrkessoldater motsvarar bättre dagens behov av snabba insatser, konstaterar hon.
Men det valet måste varje land göra själv, mot bakgrund av sina traditioner - och vad det vill uppnå.