Nobels fredspris är en av världens mest uppmärksammande och ärofyllda utmärkelser. Men priset är knepigt till sin natur; pristagarna har ofta politiska motiv, något som per automatik innebär inbyggda spänningar.
När Nelson Mandela, tillsammans med Sydafrikas dåvarande president FW de Klerk, tilldelades fredspriset 1993 för kampen mot apartheid var det få som protesterade. Mandela var högt aktad världen över; redan då han lämnade fängelset 1990 var han något av en levande legend.
Annars har valen av pristagare ofta varit mer eller mindre kontroversiella.
Så sent som 2009 var kritikerstormen både omfattande och högljudd. Barack Obama hade i januari samma år tillträtt posten som USA:s president. Som sådan stärkte han internationell diplomati och samarbete människor emellan, ansåg den norska Nobelkommittén.
Men valet var omstritt. Mindre hårdföra kritiker menade att priset nog var välförtjänt, men att det kommit för tidigt – Obama bör först genomföra åtminstone en del av det han talat sig varm för. Elakare tungor argumenterade att fredspriset plötsligt börjat belöna krigsmakter – faktum är att den amerikanska presidenten är överbefälhavare för styrkor som strider i både Irak och Afghanistan.
Åtskilliga röster hävdade att kommittén skjutit sig själv i foten; hur skulle dess val nu gå att ta på allvar?
Den då nytillträdde ordföranden i Nobelkommittén, Torbjørn Jagland, försvarade utmärkelsen med att priset ska påverka ”pågående processer”. Tanken var helt enkelt att Obamas goda intentioner skulle få sig en extra skjuts, kanske också extra styrka och tyngd.
Drygt hundra år dessförinnan, 1905, tilldelades USA:s president Theodore Roosevelt Nobels fredspris. Även den gången fick valet kritik. New York Times lär ha skrivit att priset tilldelats ”Förenta Staternas mest krigiske medborgare” och Norge anklagades för att fjäska för USA.
Också Jagland har fått höra att han varit alltför inställsam.
Två år innan Barack Obama tilldelades priset gick det till en annan amerikan: miljökämpen och politikern Al Gore, som fick dela utmärkelsen med FN:s klimatpanel IPCC. Då, liksom i fallet med ”trädplanteraren” Wangari Maathai (2004) ”mikrobankiren” Muhammad Yunus, gick kritiken ut på att pristagarna faktiskt inte skulle ha verkat för fred. Deras huvudsakliga gärningar kom visserligen mänskligheten till godo, argumenterades det, men var detta verkligen vad Alfred Nobel avsett?
Norrmannen Fredrik Heffermehl är hedersmedlem i Norges Fredsråd och författare till boken ”Nobels vilja”. Han är en av Nobelkommitténs allra hårdföraste kritiker, med huvudinvändningen att dess ledamöter är valda på fel grunder. Sedan 1948 utser Stortinget fem personer som avspeglar rådande politiska förhållanden. Resultatet blir, enligt Heffermehl, en kommitté med pensionerade politiker i stället för personer som faktiskt arbetat med fredsfrågor.
Statistik som presenteras i boken gör gällande att 85 procent av priserna före 1948 gick till just fredsarbete. Därefter ska andelen ha minskat till 45 procent.
Kritiken mot Nobels fredspris gäller sålunda både vilka som erhåller priset – och vilka som inte gör det.
Ett exempel är från 1994 då Israels statsminister Yitzhak Rabin, utrikesminister Shimon Peres och PLO-ledaren Yassir Arafat fick dela priset för Osloöverenskommelsen. Valet sägs ha splittrat kommittén och ansågs av många vara kontroversiellt.
Även 1973 rådde djup oenighet bland de beslutande. Vietnams Le Duc Tho och USA:s Henry Kissinger fick dela fredspriset, men efter prisceremonin avgick två ledamöter till följd av kraftiga protester mot utmärkelsen.
Att utse pristagare är sålunda ingen lätt uppgift – om det är de flesta överens.
En sak är säker: Nobels fredspriskommitté kommer aldrig att kunna blidka alla.