I ett porträtt i Dagens Arbete 2005 beskrivs Löfven av arbetskamrater och andra som mött honom som en hyvens karl, en som verkligen lyssnar och som inte försöker rida på titlar och poster.

Inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EMU 2003 drev han på för ett ja men ställde sig, kanske med lite falsk blygsamhet, vid sidan av olika tänkta och påstådda ekonomiska för- och nackdelar genom att säga "att svara på allt det där är mycket begärt av en svetsare från Övik".

Han kunde bara drömma om vilka frågor han kommer att avkrävas svar på i den nya rollen som partiledare. Han sägs dock veta rätt mycket om favoritlaget Modo och fläskpannkaka och delar intresset för Bruce Springsteen och Ulf Lundell med Mona Sahlin.

Löfven har engagerat sig mycket i frågor om tillväxt och industrins villkor. Det är inte alltid som hans ställningstaganden möter jubel i fackföreningsrörelsen som helhet, eller partiet. Han beskrivs av miljörörelsen som kärnkraftshök och av fredsrörelsen som vapenkrängare, eftersom han engagerat sig för försvarsindustrin.

"Det går inte att utesluta framtida investeringar i kärnkraft" skrev han i en krönika 2008. Han tillade att miljökraven på svensk och europeisk stålindustri inte får vara så hårda att den slås ut och produktionen flyttar till Kina.

Löfven hävdar ofta att det är för få som inser industrins betydelse. Han försvarade Metalls krisavtal om sänkt arbetstid och lön med att facket måste vara konstruktivt för att rädda svensk industri, när regeringen bara stod och såg på.

Samtidigt har han tyckt att den borgerliga regeringens sänkning av arbetsgivaravgifterna var ganska bra, en åsikt som mycket få andra i S har framfört.

När Löfven, fosterbarnet från Stockholm som kom till Iris och Ture i Sunnersta som ettåring, skulle bli Metallordförande 2006 sade han att det kändes som när han skulle bli kontaktombud på Hägglunds i Örnsköldsvik: Pirrigt men hedrande.

Nu är uppdraget ännu lite större — att staga upp ett parti i fritt fall och existensiell kris.