- Trots allt vad jag talat och föreläst om detta var jag helt oförberedd. Jag togs fullständigt på sängen av att även jag kunde drabbas, att jag drabbades.
Hans hustru Karin och dottern Ulrika omkom där på stranden i Khao Lak. Han själv, sonen Johan och dottern Sofia överlevde.
- Genom mitt arbete visste jag att Sverige inte hade någon organisation för att hjälpa svenskar med sjukvård vid en utländsk katastrof. Ändå blev jag lika besviken som alla andra drabbade där nere.
Nu hoppas han att Katastrofkommissionen, som lägger fram sin rapport i dag, torsdag, ska ge honom och alla andra upprättelse.
- Även om jag hamnade i ett chocktillstånd direkt efter flodvågen så blev jag inte helt paralyserad. Men jag såg människor runt omkring mig falla sönder totalt. Det var människor som inte kunde sköta sig själva, som var förvirrade och förtvivlade. För dem var det en djup kränkning att hjälpen från Sverige inte kom fram.
- Vårt förtroende för samhället har mer än naggats i kanten. Jag vet inte vilket uttryck jag ska använda... men förtroendet för regeringen och hjälpinsatserna har blivit jävligt dåligt. Därför är kommissionens rapport väldigt viktig. Att de visar integritet och självständighet och att de gör något, inte bara pratar. Jag hoppas verkligen att de har kurage nog att göra något.
Vi träffar Åke Iwar i hans hem i Lund. På väggen hänger två stora fotografier av hans hustru Karin och dottern Ulrika. Strax intill hänger en bild från den glada födelsedagsfesten den 19 december, Karins 50-årsdag, som de for till Thailand för att fira. Tre månader efter festen skrev Åke Iwar i sin dagbok:
"Varje stund, varje sekund så tänker jag på er. När jag köper vår mjölk på Ica, på väg till och på väg från löparrundan i Skrylle, när jag somnar och när jag vaknar. Karin och Ulrika, mitt hjärta ropar efter er."
Åke Iwar skrev dagbok från första dagen av katastrofen. Nu ingår den som en del i Katastrofkommissionens rapport. Här följer ett utdrag (DN.se publicerar även hela dagboken, se länk här intill):
"Vi bodde på hotell Bay Front Resort i Khao Lak. Jag och Ulrika sprang fem kilometer varje morgon kvart över sju och klockan tio fick jag min thaimassage, så även denna söndag.
Då försvann plötsligt havet från stranden. Ett korallrev 300 meter ut stack upp som en sockertopp. I stället för att se detta som en varning, gick alla ut på den torrlagda stranden. Kockarna hämtade fisk och turisterna snäckor. Många gick ända ut till revet.
Elva minuter senare, jag hittade en klocka som stannat på elva minuter och 51 sekunder över tio, förvandlades vårt paradis till ett helvete. En vit våg av skum, följd av en enorm vattenmassa, drog in med en ofattbar hastighet. Den första varningssignalen var att människorna längst ut började springa, sedan försvann de i vågorna.
Karin och Ulrika befann sig vid poolområdet 50 meter från stranden medan Johan och Sofia plockade snäckor och fotograferade 'fenomenet'. När de insåg faran sprang de för livet.
Sofia hann upp till den översta bungalowen. Där slungade vattnet in henne genom glasverandan, samtidigt som två tyska turister spolades bort. Sofia fick djupa skärsår av glassplittret men lyckades ta sig upp genom innertaket, upp på vinden och sedan upp på taket.
Johan hann in i ett annat hus som snabbt fylldes av vattnet. En luftficka på en decimeter närmast taket räddade hans liv.
Själv befann jag mig i hotellets övre del för min massage. Plötsligt hörde jag hjärtskärande skrik utifrån, det lät som en dödskamp. Jag sprang ut och såg flodmassan täcka alla hus i hela området. Jag såg Sofia på taket och inom tio minuter var hon, Johan och jag återförenade. Men Karin och Ulrika var borta. Vi skrek oavbrutet efter dem och efter ett tag kunde jag vada bort mot vårt hus, ett av fyra som fortfarande stod upp av de ursprungliga 40. Jag försökte först simma bland glasskärvor och bräder, men vattnet var så tjockt av svart sand att det inte gick. När jag började vada var det som att gå i kvicksand.
Sofia hade fått allvarliga skärskador, så vi förde upp henne till vägen där hjälpsamma thailändare körde henne till sjukstugan i Muang. Johan och jag fortsatte att bära upp andra skadade till vägen. De döda bar vi till hotellet. Utom de som satt fast under bräder och bråte. Dem orkade vi inte lyfta. Jag vände på ett tiotal kroppar som hade förvridits på ett groteskt sätt. Det var väldigt hemska scener.
Det var märkligt att det var så få döda och skadade där på stranden, jag undrade vart alla hade tagit vägen. Förts trodde jag att många hunnit upp till vägen och satt sig i säkerhet. Först senare förstod jag att flodvågen svept med sig många döda och skadade upp över vägen och in i djungeln.
När Johan och jag letat i flera timmar var vi helt tömda på alla krafter. Vi började inse att Karin och Ulrika kanske hade drunknat.
Sofia hade förts vidare till det lilla sjukhuset i Phang Ngn, fem mil inåt landet. Jag och Johan kom dit klockan tre på eftermiddagen. Där fanns 500 skadade, blodiga, chockade och apatiska människor, på detta lilla sjukhus som var mindre än en svensk vårdcentral. Hygienen var mycket dålig på grund av alla människor. Folk gick omkring i tofflor på de blodiga golven. Under natten syddes Sofia med 16 stygn i höger arm, åtta i vänster och sex stygn i foten. Hon fick tre sorters tabletter, tyvärr var ingen av dem antibiotika. Såren infekterades svårt.
På måndagen flockades alla runt den danska ambassadören som kommit dit, för att få lite information. Men var var den svenska?
På tisdagen tog vi taxi till Pearl Village och det svenska konsulatet för att få nya pass. Ingen frågade vad vi upplevt eller gav oss något stöd. Vi for till en privat klinik och Sofia fick äntligen antibiotika och sina sår omlagda.
Jag och Johan åkte till Phukets City Hall, där den stora gemensamma katastrofcentralen fanns. Då började vi inse vidden av katastrofen. Vi satte upp bilder på Karin och Ulrika bland de andra bilderna på tusentals saknade. På en annan tavla satt bilder på oidentifierade döda som hittats. Plötsligt såg vi en bild som vi trodde föreställde Karin. Vi fick en kopia och adressen till bårhuset. Sedan skulle vi ha med oss någon från svenska konsulatet för att få öppna kistan. Vi gick in i katastrofcentret för att leta efter svenska myndigheter. Där satt skyltar från all världen länder. Vi träffade en finne som lovade att hjälpa oss. Han sprang runt och letade men slog till sist ut med händerna: 'No Sweden.'
Här fanns hjälparbetare från alla länder, utom Sverige. Dom satt kvar ute på Pearl Village. Skandal.
Vi fick ändå lov att öppna kistan. Det var inte Karin.
På fredagen reste vi hem. Vi var inbokade på ett ambulansflyg till Malmö, men hamnade på ett vanligt charterplan till Arlanda. På Phukets flygplats var det en otrolig röra av vanliga turister och skadade. Det kändes mycket tungt när planet lyfte utan Karin och Ulrika. Det var en svår känsla att vi aldrig skulle få se dem igen.
Karin kom hem i februari och Ulrika i april.
I Thailand fick vi inte en millimeter hjälp av svenska myndigheter. Och inte blev det bättre när vi kom hem. Vi fick själva ta kontakt med polis och kristeam.
Vi har en väldigt bra organisation för katastrofer i Sverige där räddningsledaren tar hela ansvaret. Vi är duktiga och effektiva. Hade vi bara fått sätta in de resurserna i Thailand hade allt fungerat väl. Även om vi inte har organiserat sjukvården för stora insatser utomlands, så har räddningsverket det. Jag undrar fortfarande varför de inte var på plats dagen efter katastrofen.
Det är en skam för den svenska staten. Och det skamliga fortsätter. Att inte alla som sökt bidrag för en återresa fått det är en skandal. 837 sökte, 137 fick avslag. Man gjorde reglerna som om det handlade om juridiska arvslotter. Mänskliga relationer har inget med arvslotter att göra. Alla som sökte borde ha fått bidrag. Om sedan någon fått bidrag som inte var berättigad, så hade det inte varit hela världen.
Det är så okänsligt hanterat, byråkratiskt.
Jag har haft en viss hjälp av mitt arbete som katastrofpsykolog att leva med sorgen. Mörkret och vilsenheten är densamma för mig som för andra drabbade, men jag brukar säga att jag har en inre kompass som visar i vilken riktning man måste gå."
Denna text bygger dels på Åke Iwars dagbok, som Dagens Nyheter fått låna, och dels på en intervju med honom som gjordes i måndags.
Är det någon skillnad på att vara anhörig i en så stor katastrof och i en bilolycka där ens närmaste omkommer?
- Förlusten, sorgen och förtvivlan är exakt lika. Trafikolyckorna är ju också brutala och omedelbara mitt i vardagen. Skillnaden är att vi är många och kan stötta varandra. De som drabbas av en trafikolycka är ensamma. Gemenskapen, och kanske publiciteten, ger oss ett stöd, ger oss möjlighet att sörja tillsammans. Det blir en gemenskap som också ger en viss trygghet, säger Åke Iwar.