Mikael Odenbergs dramatiska avhopp och totalsågning av regeringens försvarspolitik slår direkt mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Att en av statsministerns mest lojala medarbetare går emot honom öppnar för ett nytt krig mellan Nya och Gamla moderaterna.
Den avgående försvarsministern hävdade att Sverige inte som lovat kan delta i internationella fredsoperationer, blir en andrarangsnation i EU och att andra länder inte längre kommer att vilja köpa svenska vapen. Dessa långtgående slutsatser av följderna av tio procents nedskärningar av en försvarsbudget på 40 miljarder avslöjar framför allt till vilken nivå grälet inom regeringen drivits.
Under två månader har debatten om försvarsbudgeten pågått mellan Odenberg och finansminister Anders Borg, utan att statsministern ingripit, förrän nu.
Statsministern tar nu ställning för finansministern i budgetgrälet. Det är inget ovanligt. De flesta socialdemokratiska försvarsministrar har fått se sig överkörda av sina finansministrar, eller som de senaste åren av miljöpartiets krav.
Det ovanliga är att grälet pågått mellan två ministrar från det mest försvarsvänliga partiet, moderaterna. Och att det slutar med att försvarsministern avgår med buller och bång.
Det är ett oväntat resultat av den regelmässiga dragkampen i budgetförhandlingar också för att Mikael Odenberg varit en av de ledande moderaterna från det gamla gardet som ställt sig bakom Fredrik Reinfeldt i hans omvandling av partiet, och som har visat en stor flexibilitet att anpassa sina åsikter.
Odenbergs frontalangrepp innebär därmed ett ifrågasättande av Reinfeldts auktoritet.
Det kan tolkas som ett klartecken för alla "gamla moderater", som gnisslat tänder över partiets mittensväng på en rad områden, att kliva fram och ifrågasätta partiets politiska inriktning.
Mikael Odenbergs avhopp skadar också Fredrik Reinfeldts ledarskap som statsminister. Tre ministrar, samtliga moderater, har avgått redan under första året. Cecilia Stegö Chilòs och Maria Borelius tidiga avgångar avslöjade brister i förberedelserna för regeringsarbetet. Men Odenbergs avsked pekar på en regering som tidvis arbetar helt utan ledning.
Debatten om försvarsbudgeten i regeringen har varit offentlig ända sedan Almedalsveckan, och har trissats upp vecka för vecka av försvarsdebattörer och lobbyister till en nivå där det slutade med en krasch. Samtidigt har de fyra borgerliga partiledarna uppenbarligen varit överens om den inriktning som finansminister Borg pekade ut. Men statsministern har låtit det öppna grälet fortgå utan att ingripa.
Fredrik Reinfeldt markerade tidigt att han vill ha ett annat ledarskap än företrädaren Göran Persson som statsminister, med mer självständiga ministrar. Det kan knappast ha varit ambitionen att det skulle leda till ministeravhopp då och då.
Mikael Odenbergs sätt att hoppa av påminner om när Erik Åsbrink plötsligt lämnade in som finansminister 1999. Åsbrink dömde ut statsminister Göran Perssons ekonomiska politik, och ett par timmar senare visade Persson upp en ny finansminister i form av Bosse Ringholm.
Skillnaden är att Erik Åsbrink hade en svagare ställning i det socialdemokratiska partiet och att hans avhopp därför inte innebar något verkligt auktoritetshot mot Göran Persson. Dessutom hade Persson ingen stark opinion emot sig i frågan om hur ekonomin skulle skötas, till skillnad mot den försvarsopinion som hunnit mobiliseras mot regeringens nya försvarslinje.