Det är ett historiskt steg som tas när regeringen föreslår att den allmänna värnplikten ska avskaffas. Men tidigast 2019 får vi veta om det leder till ett fungerande svenskt försvar.
Sveriges försvar har inte varit i krig på snart 200 år och det är därför svårt att bedöma hur kvalitén varit sedan dess. Men för dem som gjort lumpen på 1960- och 70-talen eller orkat höra på männens historier vid blöta middagar är bilden av värnpliktsarmén inget uppbyggligt minne.
På den tiden då nästan samtliga unga män tvingades göra värnplikt var det för de flesta bara en årslång förvaring och ett sätt att se till att män förblev pojkar ytterligare en period. Men den allmänna värnplikten har ändå haft en stor symbolisk betydelse; där ett folkligt förankrat försvar av landets samtliga män i åldern 18-47 år ställts i kontrast till en legionärsarmé med inhyrda elitsoldater.
Dagens försvar är dock varken folkförsvar eller legionärsarmé, och det kommer inte morgondagens försvar heller att vara. Värnplikten började avskaffas redan i slutet av 1960-talet, efter politiska försvarsbeslut som innebar att antalet unga män som behövde rycka in successivt minskades.
Nästa stora steg var i försvarsbeslutet 1992, då politikerna beslutade att Försvarsmakten bara skulle kalla in så många värnpliktiga som man behövde. Och eftersom det bara var 4.000-8.000 soldater av en årskull på 60.000 blev det i stort sett frivilligt att göra lumpen.
Därför blir det inte så stor skillnad i frivillighet kontra plikt med regeringens förslag. Det ser också ut att bli ungefär lika många soldater som i dag som ska tas in varje år.
Den stora förändringen blir i förväntningarna och kraven på dem som tas in för utbildning. Samtliga ska vara beredda att delta i internationella militära insatser. I dag tas soldaterna till utlandsinsatserna ut vid sidan om värnpliktsutbildningen genom frivilliga anmälningar. Men det nya svenska försvaret blir heller ingen legionärsarmé eftersom huvuddelen av soldaterna ska vara kontraktsanställda och ägna större delen av sina liv åt sina civila jobb.
Det var ändå många stora ord när försvarspropositionen presenterades på torsdagen. Försvarsminister Sten Tolgfors talade om ”den största förnyelsen på decennier” och ”Europas modernast organiserade försvarsmakter”. Ungefär på samma sätt lät det inför försvarsbeslutet 1996 då Sverige avskaffade ”invasionsförsvaret” och skulle införa ”insatsförsvar”.
Och utbildningsminister Jan Björklund (FP) hävdade att den ”förbandsreserv” han förhandlat fram blir ”försvarets slagkraftigaste enheter”, trots att den består av stridsvagnar som ställs i lager och reservsoldater som aldrig ska kallas in till övning. Först 2014 ska de stora politiska orden vara verkställda. Och Tolgfors medgav att det nog kan dröja ända till 2019 innan det går att testa om löftena om 50 000 soldater som kan mobiliseras inom en vecka verkligen håller.
Det lär blir fler ”stora” försvarsbeslut innan dess.