Han är en yrkespolitiker som sällan hamnar i affekt men kan bli stingslig när han är trängd.
Är han en svärmorsdröm? Vill man ha svar får man fråga Jimmies riksdagskollega Margareta Sandstedt från Gävle. Hon är mamma till Åkessons flickvän, Louise Erixon, också verksam i partiet. Louise och Jimmie är för närvarande särbor.
Innan vi slår oss ned i soffan för intervjun gör vi en kringgående rörelse. Varför röstar så många i Sölvesborg på Sverigedemokraterna? I kommunvalet fick partiet 11,8 procent. Och om det finns en Jimmie-effekt så har den slagit ännu hårdare i riksdagsvalet. Där röstade 12,2 procent av invånarna på SD.
Vi söker svaret hemma hos pensionärsparet Ingvar och Birgitta Karlsson. Båda representerar Sverigedemokraterna i fullmäktige.
Vi står på Ingvar Karlssons inglasade balkong. Åt ena hållet är det ett stenkast till Jimmie Åkessons villa, åt det andra har Ingvar uppsikt över en trafik-rondell och en lågprisbutik.
– Jag ser dem komma gående från hyreshusen i Falkvik, invandrarna. Jag tycker de blir fler och fler.
Ingvar Karlsson har jobbat som mentalvårdare, är 72 år och växte upp i ett socialdemokratiskt arbetarhem. Men han tappade sin S-övertygelse för många år sedan. När han mötte den nittonårige Jimmie Åkesson på torget i Sölvesborg sommaren 1998 och läste broschyrerna han fick av honom kände han att han hittat rätt.
– Det var många fina punkter om fler poliser och åldringsvården. Och om att det kommer för många. Titta där borta vid Netto, hela tiden nya ansikten! Och de röker i trapphusen. Jag tycker synd om folket som kommer, men det är inte rättvist att de får så mycket hjälp när svenska kvinnor som skött hem och jobbat deltid har så dålig pension. Vi måste sköta om det svenska folket i första hand!
Sverigedemokraternas inträde i riksdagen blev dramatiskt.
När Jimmie Åkesson och hans partigrupp, tisdagen den 5 oktober, anländer till den gudstjänst i Storkyrkan som traditionsenligt föregår riksdagens högtidliga öppnande, är stämningen förväntansfull och nervös. I ett par dagar har det mesta gått Sverigedemokraternas väg. Det som nu ska hända är inte likt den kontrollerade Jimmie Åkesson.
Jimmie Åkesson tar plats under valven i Storkyrkan bland partiledare och statsråd, med fri sikt mot kungaparet. Sverigedemokraterna har fått 5,7 procent av rösterna i riksdagsvalet och han företräder därmed ett parti som är några tiondelar större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet.
Jimmie Åkesson har varit kyrkopolitiker i Lund och borde kanske ana vad som ska ske. Svenska kyrkan skildes från staten för tio år sedan och har varit mycket aktiv i flyktingfrågor. Stockholmsbiskopen, Eva Brunne, kommer knappast att missa ett tillfälle att markera mot SD. På pressbänkarna är det glest. När biskop Eva Brunnes pressekreterare delar ut hennes predikan i förväg börjar vi förstå vartåt det barkar. En med blyerts handskriven lapp cirkulerar: ”Brunne håller presskonferens vid ljusgloben efteråt.”
Så talar biskopen om vikten av att fråga: ”Vad kan jag göra för dig?” ”Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i” måste fortsätta att ställa denna fråga.
Hon talar om demonstrationen på Sergels torg kvällen innan. Den som samlade tusentals människor och där hon själv var med en stund. Brunne beskriver hur människor ropade ut ”sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag”.
Det brakar till och mullrar i kyrkan. Nedför stentrappan från läktaren kommer en stor del av SD:s riksdagsgrupp trampande. Jimmie Åkesson överlägger med sig själv och utväxlar en blick och en nick med fästmön. De reser sig och ansluter till huvudklungan. Iklädd folkdräkten som han hyrt på Skansen, med rundkullig svart hatt, randig väst, knäbyxor av mollskinn och knätofsar, går han sammanbitet ut ur kyrkan, över yttre borggården förbi skyldrande soldater, och tillbaka till riksdagskansliet.
Inom några timmar kommer en rad politiker och partiLedare att ha uttalat sig fördömande.
Budskapet är tydligt: Sverigedemokraterna har lämnat kyrkan för att de inte klarar av att höra att alla männi-skor är lika mycket värda.
Under eftermiddagen kommer Jimmie Åkesson envetet, och med växlande framgång, att försöka korrigera den bilden. Han har lämnat kyrkan för att biskop Brunne hyllat en demonstration riktad mot att hans parti kommit in i riksdagen, för att ”Ut med Jimmie” var ett återkommande slagord och för att det deltog grupper som utövat våld mot SD:s representanter.
Han känner sig förödmjukad. Han var trots allt inbjuden. Kanske har han den här gången förlorat i medierna. Men han ångrar inget.
Sverigedemokraterna rör upp starka känslor. Ofta avståndstaganden, mer sällan argumentation i sak. Lars Ohly ville inte dela sminkloge med Jimmie Åkesson under valnatten. Det går att dra en parallell till folkpartisten Bengt Westerberg, blivande socialminister och vice statsminister, som reste sig ur tevesoffan 1991 när Ny demokratis representanter kom in i studion.
Ett parti som Sverigedemokraterna, grundat 1988, och med rötterna i vit makt-rörelsen Bevara Sverige Svenskt och med nazistinfluerade grundare väcker obehag även om dessa ingredienser är borta eller åtminstone starkt nedtonade.
Frågan är om politiker och medier ska bemöta det nya riksdagspartiet som ett bland andra. Det blir lätt SD mot resten.
Dagen före uttåget ur Storkyrkan blir det tydligt. Talman ska väljas. Sverigedemokraternas röster är utslagsgivande. Det är deras valsedlar som både är Svarte Petter – det vill säga något som ingen vill ha – och de åtråvärda röster som ett av blocken måste ha för att få majoritet.
Den sittande talmannen Per Westerberg vinner efter timmar av valprocedurer utan att Sverigedemokraternas röster egentligen behövts.
Men en fläkt av polarisering har dragit genom plenisalen. De rödgröna mot alliansen. Och alla mot SD. Den stora bild som täcker fondväggen tappar sin symbolkraft. Eller får en ny. Väven är uppbyggd av 200 olika grå nyanser och verket heter ”Minnet av ett landskap”. Välkommen till ett nytt och mer konfliktfyllt politiskt landskap!
Sverigedemokraternas Johnny Skalin håller partiets jungfrutal i budgetdebatten den 12 oktober.
Han använder orden ”hundratusentals invandrare per år” i en argumentation med finansminister Anders Borg.
Efteråt frågar jag Johnny Skalin om siffran. Han tar fram sin mobil och visar en webbsida hos Migrationsverket.
Johnny Skalin pekar på siffran 102 449. Det är det totala beviljade antalet uppehållstillstånd 2009. Jag frågar om han har klart för sig att där ingår besökande, studerande, fritt rörliga EU/EES-medborgare som skriver sig i Sverige med uppehållsrätt, adoptivbarn. Allt.
Johnny Skalin svarar inte riktigt. Partiet vill minska invandringen med 90 procent. Men vilka räknar de på?
Den nya integrationsministern i Fredrik Reinfeldts regering är folkpartisten Erik Ullenhag. Han möter Jimmie Åkesson i en debatt i Aktuellt dagen därpå. Vid ett tillfälle i debatten säger han att han är stolt över att Sverige tar emot så många människor som behöver skydd. Det är en argumentationslinje som inte varit så vanlig.
I Sölvesborg har Jimmie Åkesson släppt in en hantverkare som ska arbeta med det sista på huset, kaffet står på bordet och intervjun kan börja.
Min första fråga handlar om begreppet ”massinvandring”. Till Sölvesborg flyttade det 2009 in tio personer förmedlade av Migrationsverket. Två kom från tillfälligt eget boende i någon annan kommun, tre kom från något av Migrationsverkets lägenhetsboenden och fem var anhöriga. Tio personer ryms gott och väl inom det avtal Sölvesborg skrivit med staten om att ta emot trettio invandrare per år. Varje år motionerar Jimmie Åkesson outtröttligt i Sölvesborgs fullmäktige om att riva upp avtalet.
Är tio invandrare för många?
– Ja, det tycker jag. Visserligen har Sölvesborg små integrationsproblem jämfört med storstäderna, men vi märker ändå av det. Många har inte jobb trots att de varit här länge. Kommer det nya så ackumuleras problemen.
När Jimmie var liten och hans föräldrar skilde sig flyttade han till ett av Sölvesborgs två miljonprogramsområden byggda på sextiotalet. Till Falkvik, med åtta trevåningshus. Där fanns en grupp inflyttade från Rumänien och han minns dem som bråkiga. I dag är en av hans närmaste grannar en etablerad familj med rötter i Rumänien.
– Dagens flyktingar, som somalierna, har svårare att få jobb än dåtidens invandrare från Östeuropa, säger Jimmie Åkesson. Journalister försöker alltid hitta en förklaring till mina åsikter i enskilda händelser. Men det finns inte. Jag var med i Muf, mest för att de hade kul fester, sedan när jag var ungefär femton år fick jag se SD:s program och såg att det stämde bättre. Avgörande för mig var att SD sa nej till EU.
Snart var Jimmie Åkesson suppleant i partistyrelsen och fick resa till Stockholm. Han var med och rensade bort det sista i partiet av bomberjackor, kängor, krav på dödsstraff och annat som han inte gillade.
– Mina åsikter är normala här i Sölvesborg. Ja, under hela min uppväxt var det normalt i bekantskapskretsen att vara kritisk till invandringen, även om inte alla var på väg att bli Sverigedemokrater. Det är bara i urbana miljöer som det är konstigt. Medier och politiker har svårt att se utanför sin bubbla.
Jimmie Åkesson tycker att det kommit för många invandrare på för kort tid. Han vill radikalt skära ned på invandringen. Hur ska det gå till? Jag lägger utlänningslagens viktigaste paragrafer på soffbordet framför Jimmie och frågar hur han vill ändra dem.
Det handlar om paragrafer som berör FN:s flyktingkonvention plus and-ra regler om ”välgrundad fruktan” och behovet av skydd för dem som till exempel riskerar att drabbas av tortyr, dödsstraff, en väpnad konflikt eller en miljökatastrof.
– Vi lägger ett mål, sedan måste det utredas, säger han. Vi skriver inte lagförslagen.
Men vad skulle det betyda för Sveriges internationella åtaganden? För Genèvekonventionen och asylrätten?
– Vi vill framför allt skicka en signal ut i Världen att det blir en hårdare bedömning. Riksdagen bör anföra sin mening. Det har fungerat i Danmark.
I Sverige är det migrationsdomstolar som säger ja eller nej till asylansökningar. Vill du avskaffa det systemet och återföra makten till politikerna?
– Nej, jag tror inte det gamla systemet med en utlänningsnämnd var bättre. Men politiker kan ange ett mål.
SD vill skära ned invandringen till 10 procent av dagens. Flera representanter för partiet talar om en invandring på hundratusen. Jimmi Åkesson talar om 49 000.
Antalet asylsökande som fick stanna i Sverige förra året var 11 000. Siffran Sverigedemokraterna far efter bör alltså vara dessa 11 000 personer. Plus 9 000 anhöriga till dem. Det blir 20 000.
Sedan finns i statistiken ytterligare en kolumn med ”anhöriga” som omfattar 24 000 personer. Där finns såväl somalier och amerikaner som ryssar och bosnier. Till stor del är det utlänningar som gifter sig med svenska medborgare. Den största nationaliteten är thailändare. Den för SD viktiga siffran för asyl- och flyktinginvandringen 2009 ligger alltså och guppar någonstans mellan 20 000 och 44 000. Hur som helst långt från hundratusen.
Ni vill spara tio miljarder på invandringspolitiken. Är det en stor summa räknat på en budget på över 800 miljarder?
– Nej, men de stora vinsterna uppstår på sikt när det blir mindre belastningar på socialförsäkringssystemet.
Men invandrare betalar också skatt?
– Ja, om de har jobb. Det är bättre att vi hjälper dem som behöver hjälp på plats. I närområdet, i flyktinglägren. Här hamnar de bara i ett livslångt utanförskap och går på försörjningsstöd. Det är inte humant.
Katterna – Mats, som är svart, och Franz, som är vit – krafsar intresserat på utlänningslagen. Åkesson låser in dem.
Sverigedemokraterna talar om ett ”sammanhållet Sverige”. Skrämmer inte er politik många svenskar med utländsk bakgrund? Vad tänker du om skotten i Malmö?
– Vi vet inte ännu, men kanske är skotten en produkt av samhällets polarisering, av splittringen?
Du menar invandringen?
– Ja. Det skapas ett extremt klimat på vissa ställen.
Vad säger du till en sexårig flicka som tror att hennes pappa som kom från Chile på 70-talet ska skickas tillbaka om ni får råda?
– Det är skolan som skapar vrångbilder av vår politik.
Men för tio år sedan ville ni skicka tillbaka även invandrare med permanenta uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap.
– Det är länge sedan.
Vem är svensk?
– Varje folk har rätt till ett eget land. Vårt folk till vårt land. Alla folk ska vara herrar i eget hus. Att vara svensk har inget med hudfärg att göra, men det handlar om sociala koder, om värderingar. Man ska ha ambitionen att bli svensk. Jag kallar det öppen svenskhet.
Kallas inte det kulturrasism?
– Det är ett sådant där epitet man kastar på oss för att undvika debatt. Vi kommer att tvinga de andra partierna att diskutera mångkultur.
Precis som i många andra europeiska länder kan det bli ett normaltillstånd att Sverige har ett invandringskritiskt parti i riksdagen. I Belgien finns Vlaams belang med 7,8 procent av rösterna, i Italien Lega nord med 8,3, i Schweiz Volkspartei med 29, i Norge Frem-skrittspartiet med 22,9, i Holland Frihetspartiet med 17 och i Österrike FPÖ med 17,5.
Sverigedemokraterna har fördubblat sitt röstetal i val efter val. Om de lyckas också i nästa val kan de i storlek bli Sveriges tredje parti ungefär som Danmarks främlingsfientliga Dansk folkeparti, som har 13,8 procent.
I Sölvesborg är SD redan det tredje partiet i storlek efter S och M. Forskningen baserad på 2006 års valresultat ger bilden av SD-väljaren som en ung, lågutbildad, inte sällan arbetslös man på landsbygden eller på en traditionell industriort som förlorat en stor arbetsplats. SD-väljaren definierar sig i högre utsträckning än i något annat parti som ”arbetare”. Lika många som bland Socialdemokraternas väljare, 41 procent, tillhör LO-kollektivet. SD-väljaren är inte sällan en besviken socialdemokrat.
Själv säger Jimmie Åkesson att hans mål på sikt är att göra Sverigedemokraterna till ett trettioprocentsparti.
På kvällen är det möte i kommunfullmäktige. Det är där Jimmie Åkesson skolats i politikens formalia och trygga lunk. ”Han har inte gjort mycket väsen av sig”, säger kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Heléne Björklund. Hon har länge bott i närheten av Jimmie och minns honom och hans föräldrar väl från skolan och barndomen. ”Hans pappa hade golvläggarfirma och mamman arbetade som personlig assistent. Inget stack ut.”
Jimmie Åkesson gör entré i en kavaj av märket J Lindeberg. Han är elegant.
Under kvällens möte görs få inlägg. Också Jimmie tiger, säger bara ”ja” när votering är begärd om den översiktsplan som fullmäktige antar med röstsiffrorna 44 ja och 5 nej.
På åhörarbänken sitter några yngre Sverigedemokrater. André Svensson är 27 år och stod på tionde plats på partiets lista i kommunen. Han är hårdrockare, arbetslös, före detta mejeriarbetare och tycker att skola, vård och omsorg blivit sämre och att det inte är något fel på invandring ”i sig”, men att man måste ”svälja undan innan man tar in fler”.
Bredvid André sitter en ung man med invandrade föräldrar från Balkan. Han vill vara anonym och säger att han inte valt Sverigedemokraterna för deras invandringspolitik som han tycker är för extrem, utan för att ”alla riksdagens andra partier är för gamla och inte tänker nytt”. Han är arg för att ”regeringen sålde Volvo till kineserna”. Han tycker att SD:s skolpolitik är bättre än de andras, tuffare.
Fullmäktigemötet är slut. Jimmie Åkesson plockar ihop handlingarna och hejar snabbt på några i partigruppen. En kvinnlig säkerhetspolis har kört fram bilen, Jimmie skyndar ut i höstmörkret. En man från Säpo sluter upp tätt bakom honom.