Den 1 maj bildas en europeisk union som sträcker sig från Barents hav och Nordatlanten till östra och södra Medelhavet bara några mil från Libanons och Tunisiens kuster. Och för första gången i kontinentens långa historia av stormaktsvälden och allianser och erövringar är det ett Europa som samlas, inte för att möta en gemensam fiende, utan kring fredligt samarbete och kring demokratins och rättsstatens principer. Det konstaterar Gerard Delanty, professor i sociologi vid Liverpools universitet och författare till boken "Europa, idé, identitet, verklighet".
- Genom historien har Europa definierats i förhållande till islam eller till icke-européer, men i dag kan man inte säga att det är så, säger han.
När Gerard Delanty i början av 90-talet skrev sin uppmärksammade bok var EU:s stora östutvidgning knappt en prick på en avlägsen politisk horisont, och han varnade för "en definition av Europa som inte utgår från vad Europas folk har gemensamt utan från vad som skiljer dem från den icke-europeiska världen".
Men i dag, när "Europas" politiska och kulturella tyngdpunkt förskjuts österut, ser professor Delanty öppningar för ett nytt sätt att se Europa, som inte är korsfararnas och världserövrarnas:
- Det finns en öppenhet för att Turkiet, ett stort muslimskt land, kan bli EU-medlem. I förslaget till grundlag för EU finns det ingen hänvisning till de kristna värdena. Det finns en växande insikt om att Europa är en mångkulturell enhet som redan har 50 miljoner muslimer inom sina gränser, säger han.
Men sista ordet är inte sagt. Nästa utvidg-ning blir avgörande för hur 2000-talets Europa definierar sig självt. Starka krafter driver på för att de kristna värdena ska skrivas in i EU-grundlagen och för att Turkiet ska få kalla handen - inte för att det inte klarar EU:s demokratikrav utan med argumentet att det helt enkelt inte hör hemma i Europa.
Nå, stämmer inte det argumentet om man bara tittar på geografin? Så enkelt är det inte, säger Gerard Delanty, "Europa kan inte definieras genom territorium eller geografi" eftersom de definitionerna har ändrats många gånger i historien. Ibland har Mindre Asien (nuvarande Turkiets asiatiska del) räknats som europeiskt och för romarna låg exempelvis Skandinaviens frusna tundror självklart utanför Europa.
Nej, Europa har definierats kulturellt och politiskt.
• Juldagen år 800 blev en verkligt lyckad dag för frankerkungen Karl den store. Själve påven i Rom krönte honom till kejsare, ett kvitto på att hans härnadståg runt om i Europa gett honom ett rike så stort att det kunde mäta sig med romarriket. Själv kallade han sig "Europas fader". Hans farfar Karl Martell hade i slaget vid Poitiers 732 stoppat islams framryckning mot Europa och Karl den store fortsatte att slåss mot araberna i norra Spanien och erövrade Barcelona. I norr kämpade han sig fram mot Östersjön, i öster nådde hans rike bort till floden Oder och ner på Balkan i nuvarande Kroatien.
De besegrade folken tvingades bli kristna, och i detta kristna rike hotat av vikingar i norr, araber i söder och magyarer i öster formades idén om "Europa".
• Furstarna av huset Habsburg hade både tur och otur med sina äktenskap. Maximilian av Österrike blev änkling när hans vackra hustru Maria av Burgund år 1482 föll av hästen och dog, bara 25 år gammal. Men kvar hos den blivande kejsaren Maximilian fanns länderna som Maria haft med sig i boet - nuvarande Belgien, Holland och Luxemburg - och sonen Filip.
Filip gifte sig år 1496 med den spanska prinsessan Johanna, dotter till det krigiska katolska kungaparet Ferdinand och Isabella som just kört ut araberna ur sitt rike. Johanna var lidelsefull, svartsjuk och psykiskt instabil, men för huset Habsburg blev äktenskapet ändå ett oväntat lyckokast. Sedan två av Johannas äldre syskon dött ärvde hon det spanska riket med dess besittningar i Europa och bortom haven, och hennes son Karl V blev kejsare över ett österrikisk-spansk-nederländskt habsburgskt välde där solen aldrig gick ner.
Men denna europeiska stormakt hotades från sydöst av turkarnas osmanska imperium som 1453 erövrat Konstantinopel, en händelse som fick påven Pius II att ubrista: "Nu har vi verkligen lidit ett nederlag i Europa, det vill säga hemma."
Ur detta nederlag, skriver Gerard Delanty i sin bok, formades en ny europeisk identitet som "byggts upp av bilden av Österlandet som den gemensamma fienden". Tidens lärda humanister manade Europas nationer till korståg mot turkarna. Och år 1571 ledde Karl V:s son en samlad europeisk flotta till seger mot turkarna i sjöslaget vid Lepanto.
• Frankrikes utrikesminister Robert Schuman talade franska med tysk brytning eftersom hans hemstad Metz, fransk eller tysk beroende på hur det gått i senaste kriget, var tysk när han var barn. Efter andra världskriget sågs ett fransk-tyskt samarbete som en bättre väg framåt än hårda bestraffningar av det besegrade Tyskland, men den franska nationalförsamlingen var misstänksam mot allt som luktade eftergifter för tyskarna.
Där det inte räckte med vackra idéer och ekonomiskt förnuft kom stormaktspolitiken till hjälp. Efter Pragkuppen 1948, som gjorde Tjeckoslovakien till en sovjetisk lydstat, lade USA ned planerna på att forsla bort hundratals tyska fabriker för att i stället göra Västtyskland till en allierad i kampen mot Sovjetunionen. I oktober 1949 vädjade USA:s utrikesminister Dean Acheson till Robert Schuman att medverka till "en västeuropeisk gemenskap där tyskarna kan inta en vederbörlig plats". Frankrike och andra europeiska länder tvekade, men fick eld i baken när de upptäckte att USA och Storbritannien samtidigt övervägde att rusta upp Tyskland.
I det läget lade Robert Schuman 1950 fram sin djärva plan för en europeisk kol- och stålunion som lade grunden till det som i dag är EU. Än en gång hade hotet från en yttre fiende varit avgörande för att svetsa samman Europas länder.
Har då Europatanken alltid handlat om krig och stormaktspolitik? Nej, vid sidan av stormaktspolitiken har idealister och intellektuella i sekler trott på ett europeiskt enande för fred och frihet.
• År 1693 lade den engelske kväkarledaren William Penn fram sin plan för "framtida fred i Europa" genom en europeisk konfederation med ett gemensamt parlament för att förhindra krig, skapa rättvisa åt alla och låta människor knyta vänskapsband över gränserna genom möjlighet att resa fritt i Europa. Turkiet kunde gärna vara med, tyckte Penn, men bara om det först blev kristet.
• 1700-talets franska och tyska upplysningfilosofer trodde att nationalstaterna skulle upplösas i Europa; där "finns inte längre ett Frankrike, ett Tyskland, ett Spanien och inte heller finns något engelskt, det finns bara européer", skrev Jean-Jacques Rousseau.
• På 1800-talet drömde den store franske författaren och radikalen Victor Hugo om "Europas förenta stater". Och 1834 grundade den italienske revolutionären Giuseppe Mazzini "Unga Europa", med syftet att stödja Europas revolutionära nationaliströrelser och lägga grunden till en framtida europeisk federation av fria stater.
Och det är viktigt att se, säger Gerard Delanty, att de folkliga rörelserna är en väsentlig del av det som är Europa, vid sidan av Europa som det definierats och formats uppifrån:
- Om jag sist och slutligen skulle säga vad det är som är speciellt med Europa, vad som gör det annorlunda än andra delar av världen, som Kina, andra delar av Asien, Nordamerika - då skulle jag säga att det är traditionen av kamp för social rättvisa. Det är den som lett fram till de rättigheter vi har i dag, till föreställningarna om social och politisk rättvisa. De var inte något som bara delades ut av staten, de erövrades i sociala strider.
- I sista hand är det just det som utmärker Europa: olikhet, konflikt, motsättningar. Kanske den europeiska identiteten, säger han.
Lördagens utvidgning är ett europeiskt enande på nya villkor. Den tidigare skarpa gränsen mellan öst och väst blir suddigare, särskilt när Turkiet nu står långt fram i inträdeskön till EU. Det är den gemensamma regelboken som enar, inte som tidigare yttre hot. Och Gerard Delanty tycker sig se början till en ny europeisk självförståelse växa fram som inte handlar om "vi européer" mot "de andra" utan bygger på gemensamma erfarenheter och utbyte över gränserna, inte minst på den gemensamma valutan.
- EU har alltid varit ett elitprojekt, inget tvivel om den saken. Men i dag tycker jag att man kan se en början till ett folkligt Europa växa fram, säger han.
När EU tar ställning till med vilka mått Turkiet ska mätas ställs dock frågan på allvar på sin spets: Är 2000-talets Europa fortfarande Karl den stores, korsfararnas och habsburgarnas militanta kristenhet, eller är det en värdegemenskap kring demokratins och rättsstatens principer?