Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Politik

Järnvägen orsakade storbråk mellan C och M

Foto: Thomas Bergman

Få konflikter inom alliansen har läckt ut. Men nu berättar Centerpartiets förra partiledare för första gången om bråken i regeringen. DN har som enda tidning tagit del av hennes memoarer ”Jag är den jag är”. ”Fredrik gillar inte konflikter, det gör han inte. Och han gillar absolut inte konflikter med mig”, säger Maud Olofsson.

Bråken med Reinfeldt
Under en höst och vinter då tågtrafiken störts av flera uppmärksammade tågurspårningar har infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) gjort ett stort nummer av att det aldrig satsats mer på järnvägsunderhåll än nu.

Men i sina memoarer berättar Maud Olofsson att Moderaterna under hennes tid i regeringen inte prioriterade underhåll av väg och järnvägar. ”Fredrik var egentligen inte alls intresserad av infrastrukturfrågor och skällde på alla moderata kommunalråd som hellre byggde på vägar än satsa på skola och barnomsorg”, skriver Maud Olofsson.

– Kommunalråd från alla färger, inklusive Moderaterna, kom med propåer om att något måste göras. Men Moderaterna på nationell nivå var ganska ointresserade av detta, säger Maud Olofsson när vi ses i en hotellobby i Stockholm.

Det var också underhållet av järnvägar och vägar som orsakade Maud Olofssons första svåra konflikt med Fredrik Reinfeldt.

När finanskrisen rasade för fullt hösten 2008 var ett stort infrastrukturpaket en av de stora satsningarna som skulle hålla i gång svensk ekonomi. Så långt hade Olofsson och Reinfeldt hållit ihop i vått och torrt sedan alliansen bildades 2004.

Nu kom de ihop sig rejält. Centerledaren ville lägga pengar på underhåll av vägar och järn­vägar. Det ville inte Fredrik Reinfeldt.

”Moderaterna hade dock ett helt annat fokus och uppfattade allt tal om järnvägar och vägar som landsbygdens sammansvärjning. De var bara intresserade av några enstaka vägprojekt, och då främst i Stockholmsregionen”, skriver Maud Olofsson.

– De var mycket mer angelägna om att det skulle synas medan vi från vår sida drev att det som redan fanns måste fungera bättre. Vi gick segrande ur striden, säger Olofsson.

I boken beskriver den tidigare centerledaren hur Reinfeldt fräser:

– Du pratar bara om din hembygd.

– Ja, sa jag, du pratar också om hembygden fast en annan hembygd, Stockholm, berättar Maud Olofsson i dag.

Det moderata ointresset byggde på en politisk kalkyl, menar hon.

– Jag tror att de gjorde analysen att om man ska vinna val och göra den politiska omsvängningen som de har gjort så var de tvungna att gå mer mot välfärdsfrågorna.

Efter valet 2010 lämnade Centerpartiet över infrastrukturfrågorna till just Moderaterna.

Efter att ha backat i valet hade Maud Olofsson inget val om inte partiet skulle få färre ministerposter.

Men att ge upp infrastrukturfrågorna var inte enbart negativt, konstaterar Olofsson med ett snett leende.

– Om nu Moderaterna nu inte tog så hårt på det här tyckte jag att de kunde få uppleva situationen själv. Och jag har noterat att det finns ett annat och mer positivt engagemang i dag.

Maud Olofsson rök också ihop med Fredrik Reinfeldt när en ny svensk EU-kommissionär skulle utses 2009. Centerledaren tyckte att statsministern var senfärdig i förhandlingarna. Hon ville att Sverige skulle ha posten som miljökommissionär och att det skulle bli en center­partist.

– Jag har inget emot Cecilia, tvärtom, hon är väldigt duktig. Men vi var tredje största parti och det var rätt rimligt att frågan skulle gå först till oss och se vilka kandidater vi hade. Men det gjorde man inte. Där var jag riktigt besviken.

När det stod klart för Maud Olofsson att Fredrik Reinfeldt skulle nominera Cecilia Malmström ringde hon upp Reinfeldt i affekt. ”Jag blev oerhört besviken och ringde arg som ett bi upp Fredrik morgonen därpå. Jag vet att Fredrik avskyr sådana telefonsamtal. Det tog flera veckor innan vi kunde återgå till en normal samtalston igen”, skriver hon i boken.

– Han gillar inte konflikter, det gör han inte. Och han gillade absolut inte konflikter med mig. Det tror jag hade att göra med att vi kom rätt bra överens. Jag känner nog att när det blev en konflikt med mig så var det väldigt, väldigt känsligt. Jag tog inte konflikter med honom mer än nödvändigt.

I boken skriver Olofsson att hon utan någon större framgång försökte skämta för att få Fredrik Reinfeldt att tina upp.

– Han är väldigt kontrollerad. Jag kan ha förståelse för det, särskilt som statsminister är det svårt att känna sig privat någon gång. Han är kontrollerad till sin personlighet också. Jag tror och hoppas att vi hade väldigt roligt ihop och jag tror också att han upplevde det. Jag tror att han mådde väldigt väl av den glädje som fanns i vår gruppering, säger hon.

Bråken med Björklund
Om grälen med Fredrik Reinfeldt var sällsynta hettade det desto oftare till mellan Maud Olofsson och Jan Björklund. ”Äntligen ledig. Behöver det. Bråkar med Folkpartiet och Jan Björklund hela tiden”, skriver Maud Olofsson vid ett tillfälle i sin dagbok.

– Jag tror att konflikten mellan Centerpartiet och Folkpartiet beror på att vi är så otroligt olika i partikultur. Vi är mycket mer pragmatiska, medan de är... de kallar sig sakliga. Vi har mycket folk från enkla utbildningsförhållanden medan de har rätt mycket högre utbildat folk. Det är två olika sorters partier, säger Maud Olofsson.

Mest brände det till kring kärnkraften, en fråga som plågat ­borgerliga regeringar sedan 1970-talet. Året före valet 2010 gjorde allianspartierna slut­ligen upp om det som beskrivits som en av svensk politiks värsta surdegar. Uppgörelsen gick i korthet ut på att Centerpartiet ­accepterade kärnkraften och dessutom gick med på att nya reaktorer ­kunde byggas, dock utan statliga subventioner, på de platser där det redan finns kärnkraftverk.

I utbyte fick Centern mer grönt i den svenska energimixen. Trots kohandeln var det Centern, partiet som symboliserade kärnkraftsmotståndet i Sverige, som gjorde den mest smärtsamma eftergifterna.

Uppgörelsen satt långt inne. I boken beskriver Maud Olofsson ett möte hemma hos Fredrik Reinfeldt i Sagerska huset 2008 där hon och Jan Björklund börjar skrika på varandra. ”Jag och Jan kom ihop oss ordentligt och skällde öppet på varandra. De flesta kan nog se bilden framför sig: en stursk major och en tjurig miljökämpe i aktion, allt medan Fredrik och Göran besvärat satt vid sidan om och tittade på”.

– Förståelsen för varandras argument var begränsad skulle jag säga. Jag tror ändå att jag var mer angelägen om att vi skulle hitta en lösning. Jag är en pragmatisk person, hela vårt parti är det. Medan jag upplevde att Jan, han ville demonstrera för han ville ha en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Det var därför vi hamnade på kollisionskurs.

Enligt Maud Olofsson såg folkpartisterna förnybar energi som ett hot mot kärnkraften. Vid ett tillfälle var konflikten så djup att centerledaren blockerade alla skolfrågor i regeringen.

– Jag var så trött för vi hade bråkat om småsaker, det fick inte stå vindenergi på en massa ställen i olika dokument. De skulle alltid bråka om det stod förnybart eller vindkraft eller något sånt. Då minns jag att jag sa till vårt folk ”släpp inte igenom en enda skolfråga, oavsett vad det handlar om”.

– Det är ju så politisk taktik går till, blockera tills det blir en bättre ordning, tills vi kan lösa ut och diskutera.

Maud Olofsson är fortfarande besviken över att Folkpartiet fortsatte att driva en egen linje på kärnkraftsområdet även efter energiuppgörelsen.

– Jag fick stå där och förklara och försvara uppgörelsen medan Jan Björklund kunde gå ut och göra uttalanden som inte var i linje med vad vi kommit överens om.

– Nog var det många månader som jag knöt näven i fickan.

När det gäller energin menar Olofsson att utvecklingen de senaste åren gett henne rätt. Det finns i dag inga skarpa planer på att bygga nya kärnkraftverk.

– Det kommer bli mer förnybart, vi kommer att energieffektivisera mer och vi kommer att ställa om fordonsflottan. Tiden talar för det som jag tyckte var viktigt och riktigt i uppgörelsen, säger hon.

Turerna kring Vattenfall
Att vara ansvarig minister för de statliga bolagen – och då i synnerhet Vattenfall – innebar att det med jämna mellanrum stormade kring Maud Olofsson. Hon menar att expansionsplaner som ärvdes av S-regeringen i kombination med en köpglad ledning förklarar bolaget dåliga affärer.

– Expansionstakten som Vattenfall hade, jag tror att den i mångt och mycket berodde på att Lars G Josefsson tyckte om att expandera. Han ville vara en storspelare och han hade stöd i de gamla ägardirektiven för detta.

– Är det något jag ångrar är det att jag inte plockade av dem mer pengar i utdelning. De hade för mycket pengar i kassan. Ibland så bränner pengar i fickan och det gjorde det här, säger Olofsson.

Förvärvet av det holländska gasbolaget Nuon är fortfarande högaktuellt i svensk politik. Till våren ska riksdagens konstitutionsutskott granska affären som beskrivits som den sämsta i Sveriges historia.

Maud Olofsson säger att hon var tveksam, men av alla som konsulterades inför affären var det endast en tjänsteman på näringsdepartementet som hissade varningsflagg.

– Så här i efterhand tror jag att det hade varit svårt att säga att jag har en enskild tjänsteman i departementet som har en annan åsikt och jag lutar mig mot den. Det hade krävts ganska mycket fakta och underlag för att säga nej till alla de här som har tittat på det.

I takt med att affären rullats upp har det uppstått frågetecken om de andra partiledarna i alliansen kände till affären eller bara Maud Olofsson. Enligt ett internt pm på näringsdepartementet informerade resten av partiledarkretsen, vilket förnekats av bland andra Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare HG Wessberg.

Maud Olofsson vill inte svara på om hon informerat de övriga.

– Det kommer att vara en KU-granskning kring det och jag har medvetet inte tagit upp det i boken. Det är det ena skälet. Det andra är att jag tar på mig det fulla ansvaret, för jag var ansvarig minister och jag tog beslutet.

Eftermälet
Under Maud Olofssons ledning ökade Centerpartiet för att sedan tappa. I dag är Moderaterna avsevärt större än de tre mindre regeringspartierna tillsammans.

Trots väljarras och konflikter ångrar hon inte alliansen en sekund. Tvärtom ser hon den som sin skapelse och hon gillar att kallas för ”alliansens moder”.

– Jag är med stolt över att jag lyckades förnya Centerpartiet så att vi kunde vara med och bilda alliansregeringen. Det är bara om man får igenom politiken på riktigt som man kan känna sig nöjd som partiledare. Jag har väldigt svårt för dem som pratar och aldrig uträttar någonting, säger Maud Olofsson.

Nu lever hon ett lugnare liv med styrelseuppdrag och tid till förmiddagskaffe med maken Rolf vid köksbordet i Högfors. Den politiska hetluften saknar hon ”förvånansvärt lite”. När Olofsson ser tillbaka på sina tio år som partiledare konstaterar hon att det stormade nästan hela tiden. Från tiden då hon var nej-drottning i EMU-kampanjen, via den hätska rut-debatten, kärnkraften, Vattenfall och Saab.

– Jag har inte varit konflikträdd, jag har inte varit rädd när det blåst runt mig. Så här efteråt känner jag mig rätt nöjd med att inte ha varit en fegis

Maud Olofsson i årtal

Ett liv i politiken.
1955
Föds och växer upp i Högbyn i Örnsköldviks kommun.
1969
Går med i ungdomsförbundet CUF.
1974
Blir CUF:s ombudsman i Norrbotten, och senare partiets ombudsman i samma län.
1992
Blir politisk sakkunnig hos arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund.
1994
Leder Centerns eftervalsanalys.
1995
Arbetar på Länsstyrelsen i Västerbotten som EU-samordnare.
1997
Blir vd för Hushållningssällskapet i Västerbotten.
1998
Väljs till vice ordförande för Centerpartiet.
2001
Väljs till partiledare efter att Lennart Daléus oväntat avgått.
2003
Har en framträdande roll på nejsidan i folkomröstningen om EMU.
2004
Grundar alliansen i hemmet i Högfors.
2006
Blir efter valsegern näringsminister och vice statsminister.
2009
Kommer överens om en historisk uppgörelse om kärnkraften.
2010
Alliansen blir omvald men Centerpartiet backar.
2011
Avgår och ersätts av Annie Lööf.

Fakta. Maud Olofsson

Ålder: 58 år

Bor: I Högfors i Robertsfors kommun.

Familj: Maken Rolf och tre vuxna barn.

Gör: Sitter i flera styrelser, bland annat LKAB och ÅF. Har nominerats som ordförande för besöksbranschens organisation Visita. Ingår i ett råd för kvinnligt ledarskap som leds av Hillary Clinton. Den svenska delen presenteras på onsdag.

På nattduksbordet: ”How remarkable women lead” av Joanne Barsh.

Tre personer som inspirerat mig:
Karin Söder. ”Hon visade hur det var att vara kvinna och partiledare, det hjälpte mig att våga ta steget. Jag såg att kvinnor kunde vara partiledare.”
Thorbjörn Fälldin. ”Han utgick alltid ifrån: vad har det här för betydelse för vanliga människor? Jag har fortsatt i hans spår och ställt den frågan som partiledare och minister när ministrar och andra kommit med olika förslag.”
Nelson Mandela. ”Det går inte att hoppa över honom. Tala om pragmatiker. Att klara av att gå från väpnat motstånd till att sätta sig ner vid förhandlingsbordet och hitta en lösning.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.