Politik

Kampen om de gudfruktiga

I skuggan av S-krisen pågår en infekterad strid om makten över Kristdemokraterna. Gruppledaren Mats Odell har brutit mot ­traditionen i svensk politik och utmanat ­partiledaren Göran Hägglund. På lördag ­avgörs vem som vinner. DN:s Mats J Larsson berättar historien om hur smutskastning och bitterhet tagit över i ”snällismens” parti.

Två händelser i årets början berättar om tillståndet i det – på papperet – mest gudfruktiga av svenska riksdagspartier.

Som när mannen bakom signaturen ”OveTove” strax före trettonhelgen avslöjas vara Göran Hägglunds stabschef Henrik Ehrenberg. På Kristdemokraternas interna nätverk och på kristdemokratiska bloggar har ”OveTove” till exempel beskrivit KD-riksdagskvinnan – och Odell­anhängaren – Annelie Enochson:

”Enochsons fel är inte egentligen att hon är stockkonservativ. Felet är att hon är en person som går över andras lik för att få fäste för sina idéer. Eller framför allt för att bli inkryssad i riksdagen. Exempelvis genom att kräva olika personers avgång med motivet att de inte är tillräckligt kristna, och istället förespråka kandidater som är kristna på rätt vis. Visa mig den kristna samfundsledare som beter sig så mot sina trosfränder!”

Henrik Ehrenberg visste inte att hans nätkommentarer under pseudonym lämnade elektroniska spår som var ganska lätta att hitta. Han avslöjades av en annan Odellanhängare, Uppsalabon Harald Klomp, som hjälpte två personer som blivit påhoppade av ”OveTove” att hitta IP-adresserna. Båda ledde till datorer på regeringskansliet.

Några dagar senare berättar Aftonbladet att den frireligiösa församlingen Livets ords vd Jonathan Ekman är mannen bakom hemsidan avgahagglund.nu. Ekman förnekar att han därmed häcklat Göran Hägglund. I ett mejl till DN skriver han att hemsidan bara innehöll "länkar till nyhetsartiklar". Bolag knutna till församlingen har dessutom betalat pengar till personvalskampanjer för bland andra just den kristet profilerade Annelie Enochson.

Konflikten har varit infekterad sedan partiets förlustval 2010. Några månader senare avslöjades till exempel att partisekreteraren Lennart Sjögren skickat hotfulla mejl till kritiker mot ­Göran Hägglund.

Maktkampen börjar på allvar när tidigare ­finansmarknadsministern Mats Odell öppet ­utmanar Göran Hägglund om partiledarposten.

Har det någon gång tidigare i svensk politisk historia hänt att en sittande partiledare utmanas på det sättet?

Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, funderar länge på frågan där han sitter hemma i villan i Stocksund.

– Jag ska tänka efter. Om vi lämnar kommunistpartiets tidiga år så …

Han gör en paus.

– Nej, jag tror inte att det har hänt i Sverige. Det bryter mot vår politiska tradition både i det att en partiledare håller fast så starkt i sin position och att en oppositionsgrupp går ut så hårt. Att det är en så öppen strid är som jag ser det unikt. Det hela strider mot så mycket i vårt svenska samhälle, säger den 84-årige statsvetarveteranen.

Svenska partiledare brukar själva känna om stödet börjar svikta. Håkan Juholts kamp att stanna kvar som S-ledare och KD-striden är undantag. Annars brukar partiledarna, om de inte själva inser att det är dags att gå, uppsökas brukar några erfarna, högt uppsatta personer i partiet som förklarar hur läget ser ut. Sedan avgår ledaren och lämnar plats för efterträdare. Efter valet 2010 har det skett i tre av riksdagens åtta partier: Socialdemokraterna (Mona Sahlin), Centerpartiet (Maud Olofsson) och Vänsterpartiet (Lars Ohly).

Men ännu har det inte skett i det fjärde av de partier som förlorade mark i valet: Kristdemokraterna. I riksdagens minsta parti pågår i stället en bitter maktkamp mellan två falanger: en stöder Göran Hägglund, den andra Mats Odell. Och ingen vill ge sig frivilligt.

Olof Ruin ser Göran Hägglunds petning av Mats Odell som minister som en förklaring till den ovanliga situationen.

– Det var oskickligt av honom. Som partiledare måste man så länge som möjligt hålla ihop sitt parti.

Men finns det fler förklaringar till att det parti som kritikerna tidigare hävdat är alltför vänligt och drabbat av ”snällism”, nu i stället präglas av smutskastning på nätet och infekterade personkonflikter inför öppen ridå?

Olof Ruin ser en dogmatism hos starkt troende människor.

– De har, bottnade i religiösa upplevelser, starka… (här rullar den finlandssvenske Ruin länge på r:et) … känslor.

Men för att hitta fler förklaringar får vi gå tillbaka i tiden, till dem som vunnit mark på Kristdemokraternas bekostnad.

Fredagen den 16 april 2010

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sitter på en bordskant och dinglar med ena benet. Presskonferensen är snart slut. Några få journalister hänger sig kvar i pressrummet i Svenska Mässan i Göteborg.

Nästan 2 500 moderata politiker från kommuner och landsting är på plats för partiets rikskonferens. Schlingmann har nyss öppnat det största mötet hittills för ”det statsbärande partiet”, som han gärna kallar Moderaterna. Men det är inte den enda kopian av gammal socialdemokratisk retorik som han bjuder på. I talet säger han saker som:

”Det är viktigt med en stark offentlig sektor!”, ”Vi måste värna full sysselsättning!” och ”Vi ser strukturella problem med att kvinnor tjänar mindre än män!”.

I en av bänkraderna långt bak skruvar en kvinnlig moderatpolitiker på sig. Hon vänder sig om och viskar:

– Snart säger han väl solidaritet också!

Efter talet säger Schlingmann att Socialdemokraterna gjort mycket bra för Sverige. Han tycker inte att det känns genant att använda exakt samma begrepp som det parti som länge varit ett rött skynke för Moderaterna.

– Det är väljarna som avgör om det är pinsamt eller inte.

Fem månader och tre dagar senare kommer väljarnas besked. I riksdagsvalet ökar Moderaterna från 26,2 procent till över 30 procent. Statsminister Fredrik Reinfeldts borgerliga regering har blivit omvald. Det är historiskt.

Men samtidigt som det stora regeringspartiet vunnit mark krymper småpartierna. Sämst går det för Kristdemokraterna som bara får 5,6 procent – mer än en halvering sedan partiets toppnotering med Alf Svensson vid rodret på 11,8 procent i valet 1998.

Söndagen den 19 september 2010

På Berns Salonger i Stockholm sitter Göran Hägglund och andas ut. Tv-skärmarna visar att hans kristdemokratiska parti är kvar i riksdagen, trots att flera opinionsmätningar före valet pekade på ett valresultat farligt nära 4-procentsspärren.

Ändå är han inte nöjd när han strax före midnatt kliver upp på scenen för att, något hes, tacka valarbetarna för deras insatser i valrörelsen.

– Vi har fått ett tillräckligt stöd men det vore väldigt fel om jag sade att jag var en vinnare. Det är jag inte.

Men han tycker inte att han själv borde bytas ut, utan skyller i första hand det dåliga valresul­tatet på att ett av hans ansvarsområden som socialminister, sjukvården, varit undanskymt i valrörelsen.

– Svenska folket har sagt sitt. Det är bara att tugga i sig resultatet.

Kristdemokraterna har tappat nästan var sjätte väljare och minskat från 6,6 procent i valet 2006 till 5,6 procent. Partiet förlorar fem riksdagsplatser och är nu med 19 ledamöter riksdag­ens minsta parti. Det är också minst i regeringen, men får behålla sina tre ministerposter.

Tisdagen den 5 oktober 2010

Det är ett matematiskt arbete, förklarar Fredrik Reinfeldt när han presenterar sin andra regering. Fyra partiledare ska bli nöjda. Valresultatet ger ett visst antal ministerplatser. Dessutom vill han som statsminister göra vissa förändringar.

Finansminister Anders Borg vill ha hela finansdepartementet för sig själv och sitt parti. Sedan 2006 har Mats Odell, med minister-erfarenhet från regeringen Bildt 1991–94, varit finans­marknadsminister med en stark egen vilja. Han tar varje tillfälle som ges att förhandla. Odell är formell och korrekt – och envis. Därför är han inte alltid rolig att möta i förhandlingar.

Kanske bidrar Anders Borgs samtal med sin nära förtrogne Fredrik Reinfeldt till att Mats Odell saknas när ministerlistorna försenade delas ut till stressade journalister vid 16-tiden på eftermiddagen. Någon säker information om detta finns inte.

På de två andra ministerposterna som Kristdemokraterna har inte sker någon förändring. Partiledaren Göran Hägglund sitter kvar som ­socialminister och partiets förste vice ordförande Maria Larsson finns kvar vid hans sida som barn- och äldreminister. Några mindre justeringar av deras ansvarsområden är det enda som görs.

Odell ersatts av Stefan Attefall som blir civil­minister. Det motiverar Göran Hägglund med att Attefall är 13 år yngre än Odell.

Mats Odell är besviken. Han hade gärna ­suttit kvar, men utåt visar han ingen bitterhet när Expressen når honom på kvällen:

– Det är en fullt naturlig sak att en lagledare tar ut det lag som man tycker passar bäst för en uppgift. Det är så att det händer skiften och det måste man vara beredd på.

Det ses som ett slags tröstpris att Mats Odell senare utses partiets gruppledare i riksdagen, den mäktigaste positionen utanför KD:s ministertrio i regeringen. Från den positionen siktar han på revansch.

Fredagen den 19 november 2010

Rolf Åbjörnsson är sedan den ekonomiska krisen i Sverige på 90-talet känd som en erfaren konkursförvaltare. Men han är också kristdemokrat. Precis som i rollen som konkursförvaltare gillar han att sticka ut hakan i medierna.

På Svenska Dagbladets nätupplaga publicerar han en debattartikel där han föreslår att Göran Hägglund ska avgå och ersättas av Mats Odell.

I ett politiskt landskap där Moderaterna låter som Socialdemokraterna och där de flesta riksdagspartier slåss i den politiska mitten är den socialliberale Hägglund fel person att leda KD, anser Åbjörnsson.

Han manar den mer värdeorienterade Odell att träda fram och avslutar sin debattartikel:

”Den som inte är beredd att ta strid för att fylla ut det värdetomrum som idag urgröper den västerländska kulturen bör inte ta sig an ett politiskt ledarskap.”

Åldern – Odell är född 1947 – tycker han inte är något problem.

–Det är en man i sina bästa år, säger Åbjörnsson.

Redan när den förre KD-ledaren Alf Svensson lämnade sin post 2004 förespråkade Rolf Åbjörnsson Mats Odell som partiledare. Den gången förlorade han striden.

När DN möter Odell utanför riksdagens plenisal en vecka efter Åbjörnssons utspel svarar han undvikande på frågan om han kan tänka sig att bli partiledare:

– Det är en fråga jag inte haft anledning att ta ställning till.

Du säger inte nej i alla fall?

– Jag har inte fått frågan.

På politikerspråk betyder de orden att han öppnar en dörr. Han kan tänka sig att utmana Göran Hägglund. Centralt placerade personer i partiet har därmed fått en tydlig signal om hur Mats Odell tänker.

Onsdagen den 2 februari 2011

På socialminister Göran Hägglunds dagsprogram står ett besök på en hälsoanläggning i Karlskrona och ett sjukhus i Kalmar. I taxin mellan besöken medger Göran Hägglund, som är en humoristisk och slagfärdig person, att han inte alltid träffar lika rätt när det är dags att skriva tal.

Mest känd är han för begreppet ”verklighetens folk” när han fick en stor del av landets kultur­journalister emot sig.

I ett tal på partiets kommun- och landstingsdagar i Norrköping lanserade han ytterligare ett begrepp. Hägglunds budskap var att KD ska stå för ”relationslinjen” i kontrast mot Moderaternas ”arbetslinje”.

I baksätet på taxin låter Göran Hägglund ånger­­full när han påminns om ”relationslinjen”.

– Det var kanske inte så lyckat, medger han.

Till skillnad från många andra politiker är det lätt att intervjua Göran Hägglund. Han svarar tydligt och är trevlig mot reportrar och journalister.

Men är det bra? På lunchen med ledarskribenter på hamnkrogen i Kalmar sätter Ulf Wickbom, politisk redaktör på den moderata tidningen Barometern, fingret på en känslig punkt.

– Jag tänker så här: Göran Hägglund kanske är för trevlig. En person som inte har några riktiga fiender har heller inga riktiga vänner.

Dagen därpå sitter Sveriges yngsta kommunalråd i ett oansenligt rum i Uppsala stadshus. Ebba Busch, 24, leder landets fjärde största kommun tillsammans med tre andra borgerliga kommunalråd.

Hon har gått i Livets ords grundskola men är noga med att markera att hon inte är medlem i församlingen.

Hennes ton är len, men orden hårda, när hon talar om Göran Hägglund:

– Vi sitter i en båt som sjunker just nu. Tiden börjar rinna ut för Göran Hägglund. Han har haft sina chanser. Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk.

Att partiet pendlar kring 4-procentsspärren är dock ingen nyhet. Valforskare vid SOM-institutet på Göteborgs universitet menar att stödröstande väljare från framför allt Moderaterna kommer att rädda kvar Kristdemokraterna i riksdagen.

– Vi brukar kalla det ”broder 4 procent” – på samma sätt som ”kamrat 4 procent” fanns på 70-talet när VPK var stödparti för Socialdemokraterna, förklarar professor Henrik Ekengren Oscarsson.

Men det är fel sätt att resonera, menar Ebba Busch. KD skulle i stället kunna nå 10–15 procent, inte minst om moderata väljare som är besvikna på partiets kliv mot mitten i stället skulle välja KD. Det tror Ebba Busch, som är säker på att Mats Odell är rätt man för jobbet.

Nästa dag meddelar Odell plötsligt att han stänger dörren han öppnat för att bli partiledare. Han ger ingen närmare förklaring annat än att han pratat med sin familj och kommit fram till beslutet.

Efter hans besked mattas de interna striderna. Men det visar sig vara lugnet före stormen.

Måndagen den 3 oktober 2011

Det är direktsändning i tv och på flera tidningars nyhetssajter. Mats Odell kliver in några minuter före utsatt tid och sätter sig till rätta.

– Vi väntar väl tills klockan är slagen?

Sedan berättar han för de politiska reportrarna i riksdagens pressrum varför han ändrat sig och att han ställer upp som motkandidat till Göran Hägglund på det extra rikstinget i Västerås den 28 januari.

– Jag ser hur mitt kära parti är inne i sin kanske värsta kris sedan det bildades. Det behövs ett nytt ledarskap, ny energi och en nytändning i partiorganisationen, säger han.

Men tiden är knapp och oddsen är emot Odell. Bara en tredjedel av distrikten har markerat missnöje med Hägglund.

Två och en halv månad återstår innan valberedningen ska lägga sitt förslag. Innan dess ­tänker sig Odell hinna med att besöka de flesta av partiets 26 partidistrikt.

– Det är lokalavdelningarna som är viktiga. Det är där medlemmarna finns, säger Odell.

Torsdagen den 17 november 2011

Bilresan mellan Sundsvall och Örnsköldsvik tar nästan två timmar. Mats Odell tackar nej när hans pressekreterare Sarah Lundgren erbjuder sig att köra. Han förklarar att han gillar att själv sitta vid ratten.

Detta är en av många resor på kort tid. Men i några distrikt, som Västerbotten, är han inte välkommen.

– Det är trist, förstås, säger Odell och trycker lagom mycket på gaspedalen i den hyrda Volvon.

Han vet att han bara har stöd av omkring en tredjedel av distrikten. Ändå tycker han sig se ett växande stöd hos gräsrötterna.

– Jag är förhoppningsfull, säger han när han träffar partimedlemmar på ett kafé som drivs i kristen regi i Örnsköldsvik, ett traditionellt starkt fäste för pingströrelsen.

Det är hemmamatch för ishockeylaget Modo i elitserien denna kväll, men det kommer ändå ganska många på mötet. Pingstpastorsonen Odell får en blomma som tack ser ut att trivas.

Längst bak i salen sitter hans fru Elisabeth. Hon har den här dagen kört över sex timmar från hemmet i Täby och passar på att hälsa på släktingar.

– Jag vill vara här och visa mitt stöd, säger hon.

Det påminner om hur fruar till konservativa politiker i USA och andra länder brukar uttrycka sig. Och Mats Odell har inget emot att stödjas av grupper i partiet eller väljare som är uttalat värdekonservativa.

– Jag har ingen beröringsskräck, säger han.

Han stöttas bland annat av ungdomsförbundet KDU som under förre ordföranden Charlie Weimers, som har politiska rötter i det konservativt nationalistiska nätverket Engelbrekt, helt vänt inriktning på Kristdemokratisk ungdom – från att vara pådrivande del av partiets biståndsvänster till att stå tydligt på högerkanten i partiet.

Han är också övertygad om att KD skulle kunna bli ett 15-procentsparti genom att ta både gammelmoderata väljare och unga som tycker att Moderaternas ungdomsförbund följt moderpartiet för långt mot mitten.

– Det är där vi har vår potential, säger Charlie Weimers som hävdar att KDU fått tusentals nya medlemmar tack vare hans omsvängning.

Charlie Weimers efterträdare Aron Modig tror att samma sak skulle kunna hända i moderpartiet. I den visionen passar inte Göran Hägglunds socialliberala hållning in.

Fredagen den 16 december 2011

Den pensionerade riksdagsledamoten Chatrine Pålsson Ahlgren har fått förtroendet att leda valberedningen inför det extra rikstinget. Hon ser lite spänd ut när hon ställer sig vid mikrofonen i pressrummet utanför riksdagens plenisal.

Bredvid sig har hon de tre personer som föreslås sitta i partiets högsta topp: Göran Hägglund, Maria Larsson – och nykomlingen David Lega, kommunalråd och tidigare känd handikappelitsimmare.

Ingen Mats Odell, alltså. Han ska enligt förslaget inte längre få vara med i partiledningen. Pålsson Ahlgren förklarar varför han petas:

– Det är olämpligt när man har uppträtt som motkandidat.

Göran Hägglund förklarar efter presskonferensen att hans relation till Mats Odell försämrats på senaste tiden.

– Det är klart att den inte är lika varm som den har varit.

En knapp timme senare uppträder Mats Odell i samma pressrum. Han kommer ensam, utan Bengt Germundsson och Ebba Busch som han vid några tillfällen uppträtt tillsammans med som en tänkbar ledartrio för partiet.

Mats Odell håller inte alls med om att relationen till Göran Hägglund försämrats och erbjuder honom en plats om han själv vinner partiledarkampen. Men han kan inte dölja sin bitterhet över att ännu en gång ha blivit petad, den här gången av valberedningen.

Mats Odell hävdar att partiledarvalet också är ett val av politisk inriktning.

– Jag förespråkar en tydligare orientering mot en mer värdeorienterad politik, säger Odell.

Men vad betyder det konkret?

– Ingen aning. Jag har i alla fall inte upptäckt någon skillnad, hävdade Göran Hägglund efter partiledardebatten i onsdags.

Vem som har rätt visar sig på lördag den 28 januari. Då får Göran Hägglund och Mats Odell tio minuter var på sig att tala inför extratingets ombud. Efteråt ska ledamöterna rösta. Omröstningen är hemlig.

Göran Hägglund är favorit att vinna. Men vad händer om han bara får en knapp majoritet av ombuden bakom sig, hur ser framtiden ut då?

Den bittra striden är avgjord vid 17-tiden på lördag. Frågan är om det då finns någon vinnare – eller bara två forlorare.

Länge stod kristdemokratiska väljare

Länge stod kristdemokratiska väljare utanför riksdagen. Men med Alf Svensson kom till slut ett lyft – men sedan han avgick 2004 har det gått utför.
Val    Resultat    Partiledare
1982    1,9 %    Alf Svensson
1985    2,6 %    Alf Svensson
1988    2,9 %    Alf Svensson
1991    7,1 %    Alf Svensson
1994    4,1 %    Alf Svensson
1998    11,8 %  Alf Svensson
2002    9,2 %    Alf Svensson
2006    6,6 %    G. Hägglund
2010    5,6 %    G. Hägglund

Källa: Valmyndigheten