- Mina herrar, ni försöker komma överens om något ni inte kan komma överens om. Men om ni kommer överens om något kommer det inte att ratificeras. Och om det ratificeras kommer det inte att fungera.
Med de orden sägs Storbritanniens observatör Russell Bretherton ha promenerat ut från den konferens där utrikesministrarna från Frankrike, Västtyskland, Italien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg försökte dra upp riktlinjerna för en europeisk ekonomisk gemenskap med gemensamma tullmurar mot omvärlden.
En historisk felbedömning i klass med den skivbolagsdirektör som avvisade Beatles med orden "gitarrgruppernas tid är ute". De sex kom överens. Romfördraget undertecknades den 25 mars 1957 och ratificerades utan problem. Det som startade som en ekonomisk klubb för sex länder är i dag en gränslös alleuropeisk union med 27 medlemmar, gemensamma lagar på en lång rad områden, en egen världsvaluta, växande militära muskler - och en lång kö vid insläppet.
Sett utifrån är Europeiska unionen en success story. På Balkan är det hoppet om EU-medlemskap som får stater att ta itu med korruption och fånga in krigsförbrytare. I Asien slår EU:s miljönormer och arbetsplatsregler igenom bland företag som tycker det är praktiskt att i ett slag få klartecken för att sälja till 27 länder. Afrikanska unionen liksom sydamerikanska Mercosur hämtar inspiration från EU.
Men på hemmaplan är det inte lika muntert. Som många utåt framgångsrika 50-åringar ser sig EU i spegeln och deppar över allt som inte blev som man hoppats. Invånarna i det europeiska huset är missnöjda. I stället för att glädjas åt rivna gränser och möjligheten att fritt arbeta och studera i 27 länder retar de sig på klåfingrig byråkrati, slöseri och oåtkomliga makthavare i Bryssel, särskilt när ekonomin går dåligt.
Kanske hade inte Russell Bretherton helt fel ändå. Kriserna har varit många i Europasamarbetet. Söndagens jubilar har haft sin trotsålder, sin pubertet, sina medelålderskriser. Den ratificeringskris Bretherton förutspådde för Romfördraget uteblev. Men danskarna vägrade ratificera Maastrichtfördraget 1992, irländarna sade nej till Nicefördraget 2001, fransmän och holländare gav fingret åt "Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa" 2005.
Men Europasamarbetet har rest sig efter alla slag - för att det haft starka drivkrafter.
I högtidstalen på söndag kommer man att tala om drömmen om fred i ett sargat Europa. Men även om Europasamarbetet alltid haft sina visionärer är det ekonomiska och geopolitiska realiteter som drivit på snarare än folkliga rop på fred och enhet.
Så var det när de första stegen togs. Det gällde Tyskland, 1950 ett ockuperat land utan eget försvar men på väg att resa sig ekonomiskt. Den tyska industrins snabba återhämtning oroade Frankrike.
Samtidigt hade de första salvorna lossats i det kalla kriget. Tyskland hade delats, järnridån var på väg att gå ner över Europa och våren 1950 höjdes starka röster i Washington för att Västtyskland skulle rustas för att bli en militär buffert mot Sovjetunionen.
Fransmännen, som tre gånger på 70 år invaderats av Tyskland, var förfärade. Men USA:s utrikesminister Dean Acheson vädjade till franske kollegan Robert Schumann att skapa "en västeuropeisk gemenskap" med plats för Västtyskland.
In på scenen kom då visionären Jean Monnet med förslaget om en europeisk kol- och stålunion. Genom att låsa in Västtysklands strategiska industrier i överstatliga institutioner kunde man dämpa övriga Europas oro för ny tysk aggression.
Så började alltså Europaäventyret: som ett sätt för Frankrike att hålla sin tyska granne på mattan och som ett sätt för USA att trygga fronten i det kalla kriget.
Kol- och stålunionen skulle kompletteras med en europeisk försvarsunion med överstatliga myndigheter. Men den planen vägrade franska nationalförsamlingen 1954 ratificera.
När Russel Bretherton förutspådde Europasamarbetet misslyckande hade det alltså redan genomgått sin första kris. Men starka drivkrafter höll projektet rul-
lande. Romfördraget 1957 lade grunden till EG, Europeiska gemenskaperna.
Nya drivkrafter hade tillkommit. 50-talet blev för Frankrike en lång och blodig reträtt från kolonialväldena i Asien och Afrika. Att ena Europa blev för Frankrike ett sätt att försöka bibehålla sin roll som stormakt i världen.
Mycket konkret blev detta efter Suezkrisen 1956 när Frankrike och Storbritannien invaderade Egypten för att näpsa landets ledare Gamal Abdel Nasser, som haft fräckheten att nationalisera Suezkanalen.
Invasionen blev ett fiasko. FN och USA rasade, pengarna forsade ur de franska och brittiska statskassorna, och Storbritannien beslutade att dra sig ur Suezäventyret.
När den franske premiärministern Guy Mollet fick beskedet från London hade han just besök av den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer, som utbrast "Nu har stunden kommit att bygga Europa!"
Också Storbritannien beslutade till sist motvilligt att en ekonomisk gemenskap med grodätarna och hunnerna på kontinenten var enda sättet att ersätta sitt förlorade imperium.
På 80-talet drev näringslivet på för att sätta fart på de stagnerande ambitionerna att ta bort alla hinder för att varor, tjänster, kapital och arbetskraft skulle röra sig fritt mellan de tolv EG-länderna.
När Berlinmuren föll 1989 oroades Paris av tanken på tysk återförening. Men president François Mitterrand gav sitt bifall till ett enat Tyskland mot att tyske förbundskanslern Helmut Kohl lovade att offra den starka D-marken för en gemensam europeisk valuta.
De stora Europabesluten har fattats genom diplomatiskt schackrande i slutna rum, säkert en bidragande orsak till problemen med den folkliga förankringen. Men i takt med att samarbetet fått upp alltmer politiska frågor på dagordningen, det folkvalda EU-parlamentet fått större inflytande och politiska opinioner satt större avtryck på
EU:s dagordning har cynism och statsnytta fått sällskap av ställningstaganden för demokrati och mänskliga rättigheter. Blivande medlemsländer har inte bara tvingats liberalisera sina ekonomier utan också ta itu med med korruption, stärka skyddet för etniska minoriteter, förbättra relationer grannländer och lagt ner osäkra kärnkraftverk.
Och varje gång medborgarna chockat Bryssel genom folkomröstningsnej har EU blivit öppnare, insynen har ökat.
Några av den europeiska integrationens ursprungliga drivkrafter har försvagats. Det blev mycket tydligt i uppmarschen till Irakkriget 2003 att ett enat Europa inte längre är samma strategiska intresse för USA. Tvärtom spelade Washington på splittringen mellan EU-länderna.
Den stora utvidgningen 2004 har bidragit till EU:s 50-årskris. Med tio nya medlemsländer i unionen har Europas politiska spelplan förändrats dramatiskt. EU:s geopolitiska situation förändras liksom dess ekonomi, dess kultur. Maktbalansen förändras. Det gamla radarparet Frankrike-Tyskland kan inte längre ensamt ange tonen i unionen. Försök att skapa en fransk-tysk-brittisk trippelallians misslyckades. Den stora nykomlingen Polen vill vara med i leken. EU-kommissionen i Bryssel hoppas få större betydelse som samlande kraft.
Och vad är meningen med föreningen år 2007? Hur långt österut ska EU sträcka sig? Hör ett muslimskt Turkiet hemma i den europeiska gemenskapen?
Inte så konstigt att söndagens jubilar brottas med sin identitet och känner oro för framtiden.
Men visst finns det chans till ett liv efter 50 för EU. Verkligheten driver fortfarande på.
Det märks inte minst på hur snabbt klimat- och energifrågorna seglat upp till toppen på EU:s dagordning. Vid EU:s toppmöte i Bryssel nyligen lyckades de 27 medlemsländernas ledare enas om långtgående beslut för att minska den globala uppvärmningen.
Bakom detta ligger hårda realiteteter. Den brittiska Nordsjögasen är på upphällningen. Den rysk-ukrainska gaskrisen har skrämt de många EU-länder som är beroende av ryska gasleveranser. Då är det bäst att agera gemensamt. En gemensam energipolitik blir högaktuell samtidigt som medvetenheten om den globala uppvärmningen ökat.
Med detta nya steg mot fördjupat samarbete får EU möjligheten att spela rollen som internationell pådrivare för att rädda världen från klimathotet och ta politiska popularitetspoäng på hemmaplan.
EU:s konstitutionskris är visserligen fortfarande olöst. Unionen behöver överbrygga förtroendeklyftan till medborgarna och ta beslut om hur det nya Stor-EU ska fungera effektivt.
Men kön till insläppet är lång. Den sträcker sig ända bort till Kaukasus.
En 50-åring som så många vill hänga med har knappast spelat ut sin roll.