Två timmar innan Fredrik Reinfeldts regering skulle dra i gång sin nystart med lanseringen över hela landet av sin första budget sköts den i sank av Cecilia Stegö Chilò som skickade ut ett pressmeddelande om sin avgång som kulturminister.
Valet av tidpunkt verkar utstuderat vald, som en hämnd för att ge igen mot den partimajoritet som pressat henne att gå.
För det som slutgiltigt gjorde det omöjligt för henne att sitta kvar som kulturminister var den tunga kritiken från ledande moderater.
Det var en kritik som kom fram redan under lördagen efter Maria Borelius avgång, och om Stegö Chilò bestämt sig för att avgå på grund av den hade hon kunnat meddela det redan under helgen eller väntat till senare den här veckan.
Nu valde Stegö Chilò att meddela sin avgång i ett läge då den fick största möjliga skadliga effekt för regeringen, och för Fredrik Reinfeldt.
Agerandet passar väl in på uppgifterna om att nyliberalen Cecilia Stegö Chilò närmast sett Reinfeldt som en klassförrädare för hans omvandling av moderaterna.
Men det gör det är mer svårbegripligt att Fredrik Reinfeldt erbjöd henne en plats i regeringen.
I lördags verkade Reinfeldt också hoppas att det skulle räcka med att handelsminister Maria Borelius avgick efter avslöjandena om hennes avancerade skatteplanering.
Men det var ännu en felbedömning. Det starka missnöjet i partiet med Cecilia Stegö Chilò gällde inte bara hennes mångåriga licensskolk utan också hennes högerradikala åsikter, som går på tvärs mot mycket av vad moderaterna står för i dag.
Fredrik Reinfeldts ambition att hålla sig väl med samtliga falanger i partiet med sin ministerlista har nu spruckit.
Det kan leda till att kritiken från olika nyliberala kretsar blir hårdare mot den borgerliga regeringen.
Kraven på urholkad arbetsrätt, fler privatiseringar, snabbare avregleringar kan växa om marknadsliberala lobbygrupper som företagarorganisationerna upplever att de inte har någon styrka i regeringen längre.
Visserligen finns "gammelmoderaten" Carl Bildt kvar i regeringen, och migrationsminister Tobias Billström som också visat sig vara en sorts borgerlig anarkist genom sitt mångåriga licensskolk.
Men även om de möjligen kan liera sig med centerledaren Maud Olofsson i diskussioner om urholkad arbetsrätt har den inriktningen kraftigt försvagats genom avhoppen.
I stället kan regeringen hamna i snålblåsten från två håll, dels från LO-facken och den politiska oppositionen, dels från näringslivet och de nyliberala tankesmedjorna och debattörerna.
Det är osäkert om den här regeringen, efter den här misslyckade starten, klarar den pressen.
Det var troligen därför Reinfeldt trots allt ville ha kvar Cecilia Stegö Chilò i regeringen, eftersom det skulle kunnat bidra till att de nyliberala krafterna fortsatt att ligga lågt.
Fredrik Reinfeldt kan nu bara hoppas att den senaste veckans kalabalik ska ta slut.
Visserligen kräver socialdemokraternas Göran Persson att Tobias Billström ska sparkas på grund av hans licensskolk. Men några sådana krav verkar inte finnas bland moderaterna.
Nu verkar den grannlaga uppgiften att utse två nya ministrar. Den frihet och auktoritet Reinfeldt hade vid valet av den första uppsättningen ministrar finns inte längre.
Han kommer att ha hård press på sig att välja ministrar som bidra till att återskapa trovärdigheten för regeringen.
Ledande moderater tycker troligen att deras synpunkter på valen ska vägas in den här gången.
Och då är det erfarna politiker, helst med plats i riksdagen, som Reinfeldt bör utse för att göra partiopinionen nöjd.