När Lars Leijonborg fått veta att de största länsförbunden i Stockholm och Skåne föredrog en annan partiledare än honom själv insåg han att hans ställning hade allvarligt försvagats i partiet. Fram till i söndags var han dock inställd på att kandidera för en ny tvåårsperiod som partiledare på partistämman i höst.
Men på måndagsmorgonen fattade han sitt beslut.
- Jag har tagit det här beslutet därför att jag tror att det nu är bäst för folkpartiet. Jag hoppas att folkpartiet därmed ska kunna välja en ny ledare som får förutsättningar till nya framgångar, sa han när han mötte det stora uppbådet av medier i riksdagen på måndagseftermiddagen.
Men beslutet innebar inte att det skulle vara utsiktslös att kandidera, bedömde han. Men att väljas om med en knapp majoritet ville han inte utsätta sig för.
- Om jag ska fortsätta ska jag känna att jag har ett ganska starkt stöd. Det är svårt att påstå att jag har det för närvarande, förklarade han för DN efter presskonferensen.
Lars Leijonborg hade ingen större lust att analysera varför han ändå tvingats fatta ett beslut som han hade hoppats slippa ta just nu. Huvudorsakerna var - som han såg det - valförlusten i förra årets val och att han suttit så länge som partiledare, lite drygt tio år.
Också skandalen med dataintrånget i socialdemokraternas datanätverk spelade in, erkände Leijonborg. Mer som ett bidragande orsak till valförlusten än som en huvudförklaring, menade han.
- Jag vill helst undvika att gräva ner mig i detaljer om varför jag nu är i denna situation, var hans svar då han avkrävdes fler besked om orsakerna till avgången.
Men visst var det så, medgav han, att partiledare ofta avgår under former som de inte själva rår över.
Ett av hans tyngre skäl att sitta kvar har hittills varit det goda samarbetet med de andra borgerliga partiledarna i regeringens inre kabinett. Om nu partiet bedömer att någon annan borde leda partiet borde det inte var en omöjlig uppgift att skola in en annan person i kabinettet, var hans bedömning nu.
Framtiden då? Förblir han utbildningsminister?
- Jag har egentligen inte funderat på den frågan, svarade han och ansåg att hans roll som minister blir en fråga för hans efterträdare att ta ställning till.
Men att hans ställning i regeringen kunde försvagas i väntan på efterträdaren var han väl medveten om.
- Det är ett bekymmer, tillstod han.
Varken under själva presskonferensen eller när DN mötte honom efteråt gav han intryck av att plågas av det uppkomna läget. Kanske faller nu en tung börda från hans axlar?
- Ja det gör det ju. Att vara partiledare och vara i regeringsställning är ju ett enormt ansvar för Sverige och sitt parti. Rent privat finns ju den plussidan, sa han.
Det var många sysselsättningar som lockade honom i fortsättningen. När han fick frågan om livet utanför politiken också tillhörde lockelserna blev svaret:
- Ja absolut, absolut. Om jag skulle få något erbjudande om privat tjänst skulle jag mycket väl kunna överväga det.
Att tjäna mycket pengar - som Carl Bildt gjorde efter att ha avgått som statsminister och partiledare - skulle han inte säga nej till, sa han med ett brett skratt.
Sen tillade han:
- Men jag kan väl säga att pengar inte är en så stark drivkraft i mitt liv.