Rättegången om dataintrånget river upp såren i den långa interna striden i folkpartiet. Men regeringstaburetterna gör att avgörandet om Lars Leijonborg troligen skjuts upp till 2009.
Den stora smällen för dataskandalen fick folkpartiet i fjolårets val, då partiets stöd nästan halverades från 13,4 till 7,5 procent. En del av de nästan 300.000 väljare som vände partiet ryggen gjorde det efter att spionaget mot socialdemokraterna avslöjats.
När rättegången nu går av stapeln är det mest en upprepning av tidigare kända fakta för de väljare som är intresserade av folkpartiet. Det krävs att ny information kommer fram om att Lars Leijonborg verkligen varit inblandad för att tingsrättsprövningen ska få någon avgörande politisk betydelse.
Men den stora medierapporteringen om rättegången innebär ytterligare några dagar av negativ publicitet för ett redan sargat parti. De grupperingar som varit kritiska mot hur partiets profil förändrats och hur den lanserats med utspel om "hårdare tag" kan känna sig stärkta.
Det är därför inte förvånande att det hörs krav inifrån partiet på partiledarskifte. Men avgångskraven är än så länge mycket lågmälda jämfört med partiets kris 2001. Då balanserade partiet på fyraprocentsstrecket i opinionsmätningarna ett år före valet och det stora Stockholmsdistriktet med stöd av en rad borgerliga ledarsidor krävde Leijonborgs avgång.
Lars Leijonborg överlevde och lyfte sedan partiet till rekordsiffror i valet 2002. Den snabba förvandlingen gör att han står starkare mot avgångskraven i dag.
Men den stora skillnaden mot krisen 2001 är att folkpartiet nu sitter i regeringen. Det ger partiet ett ansvar att bära inför de väljare som röstade fram de borgerliga.
Om partiet skulle sparka Leijonborg vid landsmötet i höst skulle han få stämpeln som förlorare och få svårt att agera med auktoritet som utbildningsminister. Om han dessutom skulle avgå som minister skulle det tvinga fram en ommöblering i den regering som redan framstår som ett lappverk efter de dramatiska avhoppen under startveckorna i höstas.
Därför talar det mesta för att Leijonborg överlever krisen. Men samtidigt är partiet i akut behov av en nystart för att kunna ta sig upp ur vågdalen till nästa val. Det gör att debatten om partiledarbyte kommer att leva vidare.
Den naturliga efterträdaren vid landsmötet 2009 är som läget ser ut i dag skolminister Jan Björklund, tillika förste vice ordförande. Han är känd för väljarna och skolpolitiken är partiets främsta profilfråga. Samtidigt skulle ett skifte till Björklund inte innebära någon tydlig förändring av den högerliberala utveckling som många i partiet kritiserat.
Den andra favoritkandidaten i partiet är EU-minister Cecilia Malmström. Hon framstår mer som en företrädare för den socialliberala inriktningen, och hennes förespråkare hoppas att hon ska kunna ge s-ledaren Mona Sahlin och centerns Maud Olofsson en match om de kvinnliga väljarna.
Men än så länge har Malmström fört en anonym tillvaro i regeringen och varit osynlig i inrikespolitiken. Det är troligen först med EU-parlamentsvalet 2009 och det svenska EU-ordförandeskapet hösten samma år som hon kan få en mer framträdande roll.