Socialdemokraternas partikongress i Göteborg avslutades på söndagen. DN:s politiska kommentator Ewa Stenberg svarar på tre frågor om kongressen.
Vad var det viktigaste som hände på kongressen?
Stefan Löfven fick partiet med sig på en pragmatiskt, stundtals rent av suddig, linje som tål både anpassning till opinionsmätningar och kompromisser med andra partier inför en eventuell regeringsförhandling.
Socialdemokraterna är inte längre ett imploderat parti, utan fungerar. Det färgas dock av att ledas av en facklig förhandlare. Stefan Löfven har konsekvent valt att kompromissa, också till priset av otydlighet. Mest anmärkningsvärt är att han inte ens använde sin auktoritet när det gällde valen till verkställande utskott. Istället föreslog partistyrelsen efter hårda förhandlingar bakom stängda dörrar på kongressen i sista sekund en stadgeändring för att utöka antalet suppleantplatser i utskottet. Det lyste desperation.
Hur stark är Stefan Löfvens ställning nu?
– Den är stark. Han höll ett uppskattat och ideologiskt tal där han liknande ett bra samhälle vid en familj. Men S-familjen lider av den radhussjuka som gör att familjer inte törs sticka ut eller visa var man står av rädsla för att inte tas väl emot på höstens kräftskiva. Det är inte lätt för väljarna att begripa hur valfriheten i skola, vård och omsorg kommer att påverkas av S-kongressens beslut. Eller hur länge och mycket kommer småbarnsföräldrarna att få besluta över hur föräldraförsäkringen ska tas ut. S har en otydlig linje som ger partiledningen stort utrymme för kompromisser och anpassning.
Hur mycket har Socialdemokraternas politik ändrats av kongressen?
De två viktigaste besluten i sak är dels att sätta målet att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet och dels löftet att arbetslösa ungdomar redan efter 90 dagar ska ha rätt till aktiva åtgärder för jobb eller utbildning.
Det är också politik som kommer att kosta pengar. Men med en växande andel äldre i befolkningen kommer utrymmet för reformer i statsbudgeten att minska framöver.
Nu återstår för Socialdemokraterna att tala om hur det ska gå till och hur det ska finansieras. Än så länge talar Stefan Löfven och den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson nästa religiöst om målet att ha överskott i statsbudgeten. Men internt ifrågasätter allt fler om det verkligen går att halvera arbetslösheten utan att ta bort det målet.