Almedalsveckan startade med att den dåvarande utbildningsministern Olof Palme höll tal för semesterfirarna 1968. Då kan han inte ha anat att det skulle bli upptakten till Sveriges i särklass största politiska evenemang.

Partiledarnas intresse för att medverka har varierat genom åren. I början av 90-talet dömdes evenemanget ut och en del spådde till och med att det skulle läggas ned.

Men i mitten av 90-talet fick lobbyisterna upp ögonen för Almedalsveckan. Här var beslutsfattare och journalister på plats och evenemanget kunde marknadsföras som ett tillfälle att nå båda grupperna.

Sedan dess har evenemanget vuxit år för år. 1998 hölls sex seminarier, i år räknar arrangörerna med över 1 800 evenemang. Många är intresse­organisationer som lockas dit av möjligheten att få ut sitt budskap i medierna och påverka beslutsfattarna.

De flesta lyckas inte eftersom kon­kurrensen om medieutrymmet är sten­hård. Många skulle sannolikt vinna på att ordna en pressträff i Stockholm vid en annan tidpunkt.

Om beslutsfattarna påverkas är svårare att mäta. Men en och annan idé har sannolikt fått politiskt fäste under en pratstund mellan en lobbyist och en politisk rådgivare. Samtalen sker oftast på den nivån eftersom de verkliga ­topparna är svåra att komma åt.

De flesta arrangörer får alltså ingen plats i medierna och det är oklart om de når några framgångar i sin lobby­verksamhet. Men det finns andra orsaker till att Almedalsveckan är så populär.

En av dem är att arrangörerna lyckats trumma in budskapet att ”alla” är där. Och då ligger det underförstått att ”alla” är de som räknas. Genom att åka till Almedalsveckan blir man själv en av dem.

Många uppfattar sannolikt också några julidagar i Visby som en belöning för vardagsslitet. Även om seminarieverksamheten innebär en del arbete på dagtid finns det gott om tid för arrangörernas anställda att delta i de omtalade rosévinsvimlen.

De stora vinnarna är pr-företagen och Visby kommun. En undersökning som Gotlands turistförening lät göra 2007 visar att evenemanget omsatte 20 miljoner kronor och då är inte värdet av marknadsföringen för kommunen inräknad. Summan är sannolikt mycket högre i dag.

Trots alla kringarrangemang är poli­tiken fortfarande i centrum och bevakas av redaktionerna på samma sätt som de presskonferenser, kongresser, stämmor och riksting som partierna håller under året.

Men även de politiska aktiviteterna har blivit fler. I början av 90-talet bestod de av kvällens tal, en presskonferens på eftermiddagen och Social­demokraternas ekonomiska seminarium.

Nu har partierna seminarier från morgon till kväll när det är deras dag och vinnlägger sig om att försöka komma med utspel som får genomslag i medierna.

Ibland lyckas de, som exempelvis sommaren före valet 2006, när allians­partierna enades om att avskaffa fastighetsskatten om de vann valet.

Andra gånger har mediebevakningen riktats mot helt andra frågor.

Som när dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M) avgick och snabbt lämnade Visby hotell efter att Aftonbladet konfronterat honom med uppgifter om sexköp. Eller DN:s rundringning till Vänsterpartidistrikten förra året som visade att den nu avgångne partiledaren Lars Ohly satt löst.

I år är det två år kvar till nästa val och Almedalsveckan borde vara ett mellan­år. Men valuppladdningen har redan börjat.

Det märks genom att de mindre allianspartierna har börjat profilera sig och de kommer troligen med nya utspel under veckan. Om Socialdemokraterna tänker ta tillfället i akt och konkretisera sin politik är oklart. Men det skulle garanterat få stort genomslag.