Det handlar om en trettio år gammal skandal som kan verka ointressant annat än som en skvalleraffär. Men den har bäring även på dagens samhälle. Den gör att väljarna inte vet om de kan lita på politiker och den skadar därmed också demokratin.
Under efterkrigstiden hade politiker höga förtroendesiffror bland svenska folket, och det sågs som naturligt att de hade stort inflytande över människors levnadsvillkor. Och i mitten på 1970-talet var Olof Palme och Thorbjörn Fälldin de två politiska ledare som hade allra störst förtroende. Palme sågs av ungdomar som en radikal kraft av en helt annan kaliber än den gamla tidens politiker. Medan Fälldin hade vunnit stor respekt för sitt djupa engagemang i kärnkraftsfrågan.
Det var den trovärdigheten de utnyttjade när de båda ljög upprepade gånger inför svenska folket, för att skydda sin regering och hela maktetablissemanget.
En omfattande mörkläggning där nästan alla andra politiker spelade med, och nästan alla medier lät sig duperas och skrev nedlåtande om de prostituerade kvinnornas trovärdighet.
Det var bara vänsterpartisten Jörn Svensson och dåvarande folkpartisten Per Gahrton som ifrågasatte att man skulle lita blint på Fälldins och Palmes försäkringar att allt var strunt. De krävde en oberoende granskning.
Men statsminister Thorbjörn Fälldin spelade ut hela sitt förtroendekapital:
- Är förtroendet för oss så dåligt att ingen tror oss längre på vårt ord?
Det blev ingen granskning, och därmed har affären levt vidare som en varböld som kommit upp gång på gång. Den har bidragit till att misstron mot politiker ökat kraftigt sedan 70-talet.
Ikonbilden av Olof Palme har rämnat, men värre är att den sjunkande trovärdigheten begränsar handlingsutrymmet för dagens politiker. När väljare misstänker att politikerna döljer sina verkliga syften med sina handlingar blir det också svårare att få demokratin att fungera.
Så länge oklarheterna om den gamla skandalen finns kvar kommer den att påverka bilden av politikerna.