Jublet steg i Turkiet när EU-kommissionen i oktober meddelade att den turkiska regeringen nu nått så långt med de demokratiska reformerna att landet är moget att börja förhandla om EU-medlemskap. På torsdag kväll slår sig EU-ledarna ner för att ta det definitiva beslutet om att inleda medlemsförhandlingar med Turkiet.
Det borde ha varit ett enkelt beslut. Bara att trycka godkäntstämpeln på kommissionens förslag. I stället väntas nu en stormig debatt sedan motståndet in i det sista hårdnar från dem som egentligen inte vill se Turkiet som medlem av unionen.
- Det kan bli dramatiskt under toppmötet, konstaterar Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson och hänvisar till "den ökande styrkan i motståndet mot Turkiet i den europeiska kristdemokratiska rörelsen".
Det direkta hotet mot turkisk förhandlingsstart är dock Cyperns hot att lägga in veto. Och helt kan man inte utesluta att det nya och lilla medlemslandet gör allvar av sitt hot. Därför var också Nicosia en av de få EU-huvudstäder som inför toppmötet fick äran av ett besök i förra veckan från ordförandelandet Hollands regeringschef Jan Peter Balkenende.
Men annars siktar Turkietmotståndarna in sig på att få ett så "orent" beslut som möjligt med villkor och förbehåll som kan övertyga misstrogna hemmaopinioner om att Turkiet ännu kan stoppas längs förhandlingsvägen - och kanske få de stolta turkarna att irriterade vända hela processen ryggen.
Det är visserligen inte konstigt att många darrar på manschetterna. Turkietbeslutet är ett av de viktigaste historiska vägval EU någonsin kommer att göra. Turkiet är en regional stormakt med gränser mot Syrien, Irak och Iran, Natos näst största militärmakt och ett gigantiskt men fattigt land som inom några år kommer att ha större befolkning än största EU-landet Tyskland.
Att ta in Turkiet i EU skulle dramatiskt och oåterkalleligt förändra unionen, skapa nya problem men också nya stora möjligheter.
Hittills har EU kunnat skjuta upp det svåra beslutet för att Turkiet inte klarat EU-kraven på demokrati och mänskliga rättigheter.
Men sedan de turkiska väljarna för två år sedan gav en jordskredsseger till de moderata islamisterna i Tayyip Erdogans AKP har förändringarna i Turkiet varit närmast revolutionerande.
En hel del återstår att göra, men när DN i oktober besökte Turkiet var budskapet entydigt från gräsrotsorganisationer, från kvinnor, från etniska och religiösa minoriteter: låt Turkiet börja förhandla så jobbar vi själva vidare med reformerna!
Men bland Europas kristdemokrater växer motståndet.
- Ibland tycker jag de visar en fundamental ovilja att ta till sig vad som skett i Turkiet, suckar moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson, som också är vice ordförande i EPP, de konservativa och kristdemokratiska partiernas gemensamma europeiska parti.
Flera av kontinentens gamla statsbärande kristdemokratiska partier krisade under 90-talet och famlar nu efter en ny identitet och vinnande koncept för att komma tillbaka till makten. I motståndet mot att se det stora muslimska landet Turkiet som EU-medlem finns en ökad betoning av religiösa värderingar och EU som en i grunden kristen gemenskap, men också en flört med stämningar av främlingsrädsla bland väljarna. Tänk om Turkiet kommer in i EU, då kommer en massa turkar att välla in och ta jobben och skapa oro i samhället, resonerar de.Bland EU:s regeringschefer går Österrikes kristdemokratiske premiärminister Wolfgang Schüssel i spetsen för Turkietmotståndet, men den allra starkaste oviljan mot att öppna EU för Turkiet finns bland de tyska kristdemokraterna, som befinner sig i opposition. Hollands kristdemokratiske regeringschef Jan Peter Balkenende förväntas som EU-ordförande inta en neutral hållning i debatten, men både bland de holländska väljarna och i det holländska parlamentet finns ett starkt motstånd mot Turkiet. Också Slovakiens regerande kristdemokrater finns med bland skeptikerna.
Även i Frankrike finns ett starkt motstånd mot Turkiet. Franske presidenten Jacques Chirac är visserligen i grunden för turkiskt EU-medlemskap, men han är ganska ensam. Hans parti UMP och inte minst dess nye ledare Nicolas Sarkozy, en rival till Chirac, gör tummen ner för Turkiet. Det gör också en stark opinion bland de franska väljarna.Bakom den franska rädslan för Turkiet finns i grunden den ständiga oron för att Frankrikes inflytande ska minska i EU. För Frankrike har Europasamarbetet alltid främst varit ett maktprojekt, ett sätt att säkra det franska inflytandet i världen trots att Frankrike inte längre är den stormakt det en gång var.
Därför har EU:s utvidgningar alltid skapat vånda i Paris. General de Gaulle lade som fransk president på 60-talet in sitt veto mot Storbritannien eftersom han ansåg att brittiskt EU-medlemskap skulle ändra Europasamarbetets karaktär och ge den anglosaxiska liberalismen för stort inflytande.
Berlinmurens fall 1989 och tanken på en tysk återförening vållade oro i Frankrike eftersom det skulle ändra den fransk-tyska balansen i Europa till Frankrikes nackdel. Jacques Chirac skällde ut EU:s nya medlemsländer när de slöt upp bakom USA i uppmarschen till Irakkriget. Och tanken på Turkiet i EU väcker samma oro.
Till detta kommer rädslan för ökat muslimskt inflytande och oron för jobben i samband med debatten om uppmärksammade företagsutflyttningar.
Också Danmarks borgerliga ligger med i de mer militanta Turkietmotståndarnas kölvatten. Danmarks socialdemokratiska oppositionsparti har tagit ställning mot Turkiet, en hållning de danska socialdemokraterna är ensamma om bland sina europeiska partikamrater. Och statsminister Anders Fogh Rasmussen har valt att inte ta strid med dem i Turkietfrågan. Under detta spökar de främlingsfientliga stämningar i Danmark som tar sig uttryck i det starka stödet för Pia Kjærsgaards Dansk folkeparti.
Cypern är ett specialfall. President Tassos Papadopoulos har krävt att Turkiet formellt ska erkänna Cyperns internationellt erkända grekcypriotiska regering och hotar att annars lägga in veto mot förhandlingsstarten. Den turkiske premiärministern har meddelat att han inte tänker erkänna regeringen i Nicosia, eftersom det skulle vara orättvisa om Turkiet tvingades belöna grekcyprioterna som i våras stoppade FN-chefen Kofi Annans fredsplan för Cypern, som fick stöd från Ankara och av turkcyprioterna.
Greklands regering ger lojalt sitt stöd till Cypern men är i grunden mycket positiv till turkiskt EU-medlemskap. Därför är ordförandelandet Hollands strategi för att ta udden av det cypriotiska vetohotet att få Aten att sätta press på Nicosia.
Det är möjligt men inte säkert att det lyckas. Flera opinionsmätningar visar att två tredjedelar av den grekcypriotiska allmänheten tycker att dess regering ska stå på sig och inlägga veto om turkarna inte viker sig, och det kan bli svårt för Tassos Papadopoulos att backa inför ett sådant opinionstryck. Och han är en politiker som sedan 50-talet byggt sin karriär på att säga nej till allt som kan lukta eftergifter för Turkiet.
Turkiets vänner vid detta toppmöte finns i Storbritanniens, Spaniens och Sveriges socialdemokratiska regeringar.
Men också i Italien, vars konservativa regering här ser till de säkerhetspolitiska fördelarna av att få med Turkiet i EU, och dessutom månar om sitt förhållande till Washington, en stark förespråkare för turkiskt EU-medlemskap. Luxemburgs kristdemokratiske regeringschef Jean-Claude Juncker sticker av från de europeiska partikamraterna genom att säga ja till Turkiet. Också Belgiens regering är för.
Och Turkiets vänner har många starka argument på sin sida. Att öppna förhandlingar med Turkiet bäddar för att landet fullbordar sin omvandling från auktoritär, militärdominerad och trofast USA-allierad stat till helgjuten demokrati med lojaliteterna i Europa snarare än på andra sidan Atlanten.
För dem som vill att EU ska spela en roll på världsscenen skulle det militärt starka Turkiet med dess betydande roll i Mellanöstern ha mycket att tillföra. Om några år kan Turkiets unga och växande befolkning vara precis vad som behövs för att rädda välfärden i ett åldrande Europa.
Och att närma det stora muslimska landet Turkiet till EU skulle minska risken att kampen mot terrorn ses som en total konflikt mellan världens kristna och muslimer.
- Det har sagts att den som skulle bli mest irriterad om EU säger ja till Turkiet är Usama bin Ladin. Jag tror att det ligger mycket i det, säger Gunilla Carlsson.