Och temperaturen höjdes ytterligare då partisekreterare Sofia Arkelsten i en intervju med DN.se hävdade att partiet en gång varit med och genomfört den kvinnliga rösträtten. Moderaterna anklagades för historierevisionism och debattörer förfasade sig över okunskapen.
Hur blev det så?
1989 var året då utvecklingen i Europa vände, klargör Carl Bildt i förordet till en antologi om Berlinmurens fall. ”En våg av frihet svepte över vår kontinent och förpassade inom loppet av några få månader kommunism och socialism till historiens skräpkammare,” skriver han.
När kronan några år senare släpptes fri och Bildt var statsminister förkunnade han ”uppdraget slutfört”, berättar S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som disputerat på en avhandling om Moderaternas historia.
– Målet var att stoppa socialismen och nu var det gjort, säger Ljunggren.
För det var just så allt började. Allmänna valmansförbundets syfte var att samla de högergrupper som fanns i riksdagens båda kammare och bevara deras makt. Eller som Ljunggren uttrycker det – det gällde att ”stoppa den flodvåg av radikaler, med krav på parlamentarism och demokrati, som svepte över samhället”.
Allmänna valmansförbundet blev senare Högerpartiet och därefter Moderaterna. Ett parti som enligt idéprogrammet har ett ständigt närvarande rättviseperspektiv, men som för hundra år sedan tyckte att demokrati skrämde.
En första vändpunkt i partiets historia kom följaktligen då partiet slutligen accepterade parlamentarism samt lika rösträtt för kvinnor och män. Det anser både Stig-Björn Ljunggren och Södertörnprofessorn Torbjörn Nilsson som ansvarat för forskningsprojektet ”Högerns historia 1904–2004”.
– Det demokratiska genombrottet kom kring 1920. Partiet var pragmatiskt och insåg att samhället var på väg att förändras. Rädslan fanns för att ett nej till de här reformerna skulle innebära ökad social oro och revolter, säger Nilsson.
Ofta målas bilden av Moderaterna som ett något motsträvigt och i viss mån även bakåtkämpande parti. Torbjörn Nilsson beskriver en ”moralistisk” höger som varnade för att staten skulle skapa ett bidragsberoende utan personligt ansvar.
– När det gäller sociala reformer har högern bromsat det offentligas ansvar. Mycket beroende på att de ofta är socialt omfördelande, säger han.
Listan över moderata ”nej-frågor” kan göras – och görs – lång. På internet florerar påståenden om vad partiet gjort och inte gjort.
Några exempel:
– 1921: Nej till dödsstraffets avskaffande. Stämmer, men inte helt. Stora delar av högern var emot förslaget, men partiet var delvis splittrat.
– 1946: Nej till fria skolmåltider. Stämmer, en majoritet inom partiet ville att reformen bara skulle gälla barn med särskilda behov.
– 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella. Stämmer, större delen av den moderata riksdagsgruppen röstade nej till förslaget. Några undantag fanns, bland dem Fredrik Reinfeldt.
Ovan nämnda fall är bara en liten del av allt som radas upp på de oräkneliga listorna. (Här ett exempel från SSU.)
Den som studerar dem kan lätt få en känsla av att Moderaterna varit emot i princip varenda välfärdsreform i Sverige de senaste hundra åren. Men bilden bör nyanseras.
– Mycket av det som står i de här sammanhangen stämmer, konstaterar Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
Men han, liksom Ljunggren och Nilsson, påpekar att framställningarna lätt blir endimensionella.
– Bilden blir skev eftersom partiet i regel haft ett eget alternativ som ställts mot den socialdemokratiska regeringens, exempelvis när ATP genomfördes, säger Möller.
I fallet med den allmänna tilläggspensionen motsatte sig högern, liksom Folkpartiet, regeringens proposition – helt enkelt eftersom de tyckte att deras eget förslag var bättre.
Så finns de rakt motsatta fallen, de där Moderaterna fått sin vilja igenom och nått uppgörelser som i dag anses självklara.
Torbjörn Nilsson nämner barnbidraget. Högern ville av befolkningspolitiska skäl stötta alla barnfamiljer, medan Socialdemokraterna länge ville rikta stödet mot de sämst ställda.
– En av de ledande socialpolitikerna, Alva Myrdal, ville också att stödet skulle utgå i varor i stället för pengar, så att föräldrarna inte skulle slösa bort slantarna, säger han.
Stig-Björn Ljunggren är ändå av åsikten att Moderaternas generella hållning har varit att först motsätta sig S-förslag, för att sedan acceptera dem. I första läget vill man markera för sina väljare att man är emot dyra reformer som kanske kräver skattehöjningar, för att i nästa läge byta fot i de fall åtgärden visar sig fungera.
– Det är så Socialdemokraterna gör nu med jobbskatteavdraget och a-kassan. De är först emot regeringens förändringar, men går sedan med på dem. Så är det ofta för partierna i opposition.
Torbjörn Nilsson är inne på ett liknande spår då han framhåller att samtliga politiska partier har bidragit till hur det svenska samhällssystemet har utformats. För honom är en av högerns mest betydande insatser att de på 1930-talet stod emot extremismen.
För att förstå tanken måste man ta i beaktande de faktiska omständigheter som vid tidpunkten rådde i Sverige och världen.
– Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU) drevs under mellankrigstiden åt det antidemokratiska hållet och blev så småningom tyskvänliga. Högern tog avstånd från det här, vilket ledde till en splittring. Det gjorde att partiet tvingades ta tydligare ställning mot fascism och nazism.
– Vänsterdebattörer glömmer att högerns bidrag till demokratin därför varit stort. Man bromsade visserligen demokratin, men avspjälkade sig ett decennium senare ungdomsförbundet, säger Nilsson.
Vad som sedan hände var att Högerpartiet i mångt och mycket kom att acceptera välfärdsstatens principer. Så småningom gällde frågan inte längre om dess mål skulle nås – utan hur. Det blev en strid om medlen.
– Tanken var att staten skulle göra alla människor besuttna: folk skulle tjäna, äga, trivas, säger Stig-Björn Ljunggren.
Med den nya inriktningen började Högerpartiet leta sig mot mitten. Trots det kom partiet att isoleras politiskt under 1960-talet som blev en period av tillbakagång. 1970 noterade M sitt sämsta valresultat någonsin med 11,5 procent av rösterna.
– Några år tidigare hade man nästan gått i konkurs, partiet var väldigt sargat. Att kalla sig höger var i det närmaste omöjligt, varför man bytte namn än en gång, säger Torbjörn Nilsson.
När vänstervågen slog om till högervåg vände det för Moderaterna. Under 1970-talet talade partiledare Gösta Bohman om individens rättigheter och med honom vid rodret kom politiken att bli mer ekonomiskt liberal än tidigare.
Bohman var ideologiskt orienterad och det var under hans tid som partiet så sakteliga utvecklade sin kritik mot välfärdsstaten.
– Kritiken mot skattesystemet och den stelnade staten gjorde Bohman stor. Han försökte värva de gråsossar som tröttnat på Palme, säger Stig-Björn Ljunggren.
Det var nu de nyliberala tongångarna började höras på allvar.
När Carl Bildt senare förklarade ”uppdraget slutfört” så hade partiets politik vunnit kraft i hela samhället. Och det utan att man egentligen suttit vid makten.
– Moderaterna vann inte i valen – däremot i genomförd politik, säger Torbjörn Nilsson.
Stig-Björn Ljunggren å sin sida konstaterar att ”vi idag lever i ett nyliberalt samhälle”:
– Självförverkligande finns med i alla partiprogram utom Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas, säger han.
Nyliberalismen slog igenom på allvar under socialdemokratiskt styre – men snarare till följd av globaliseringen än den politik som S förde. Ekonomin internationaliserades och välfärdsstaten som modell visade sina brister.
– Socialdemokraterna lyckades mer eller mindre tvinga tillbaka Moderaterna som hela tiden slog huvudet i väggen. Tills nu, då partiet åter drivit mot mitten och blivit ett allmänborgerligt parti, säger Torbjörn Nilsson.
Ideologin har dock mattats, menar Nilsson. Politiken vill man ska i dag vara ”för alla”.
– Det som hände var att Moderaterna konstaterade att gnällvarianten hade nått vägs ände. Plötsligt väljer man sina strider, säger Stig-Björn Ljunggren.
Enligt honom har partiet tagit motståndarsidans bästa argument och bakat ihop med sina egna.
Inom många områden har man kapitulerat, som med värnskatten och arbetsrätten. Inom andra är politiken typiskt moderat, men klädd i ny retorik.
– Vi ser ett allmänborgligt parti som undviker att ta alltför långa borgliga steg. Man vill vara regeringsbärande. Just nu ligger väldigt mycket fokus på hur man ska behålla makten, säger Torbjörn Nilsson.
”Ansvar för hela Sverige” heter det idéprogram som Moderaterna nyligen beslutade om på stämman i Örebro.
– Utan att egentligen veta tror jag att det mest är ett slags pr-dokument, säger Torbjörn Nilsson och ansluter här till många av de kritiker som menar att programmet utgör en berättelse om det Sverige partiet vill se – och det som man önskar att man varit med om att skapa.
– Det är inte ointressant, men det bygger på en förvrängd bild av historien. En bild som jag tycker är konstig.
Torbjörn Nilsson säger att om han vore moderat forskare, alternativt historiekunnig moderat, så skulle han arbeta för att få väljarna förstå i vilken kontext partiet tidigare verkat.
– Bara då kan man förstå högerns ställningstaganden. Partiet var mer framåtsyftand än man kan tro, men ville gå försiktigt fram.
Dagens ignorans om hur det verkligen förhöll sig tycker han är allvarlig.
– Resultatet blir att man hamnar i önskningar och okunskap om hur det faktiskt var.
Inte heller Tommy Möller förstår hur Moderaterna nu agerar. Att partier alltid försökt glorifiera tidigare insatser är inget nytt, konstaterar han – det blir ett sätt att legitimera den egna berättelsen.
Men Moderaterna tycks nu plötsligt ha bytt strategi, menar Möller:
– Moderaternas idéprogram förvånade mig. Inte bara för att det var så okunnigt, utan för att idén med Nya Moderaterna ju har varit att tydligt ta avstånd från de gamla moderaterna. Det har varit extremt framgångsrikt.
– Sett ur det perspektivet blir programmet obegripligt.
Fotnot: DN.se sökte inför artikeln kontakt med Moderaternas Johan Westrin som ofta betraktas som partiets egen historiker. Han avböjde dock intervju.