Pressfrihetspriset Guldpennan

Mina damer och herrar, kolleger inom pressen! Ni samlas säkerligen på en mycket ärofylld plats i dag. Det är synd att jag inte kan flyga till det vackra Göteborg och närvara vid denna fantastiska ceremoni. Jag skulle ha lyft priset högt över mitt huvud med mina båda händer. I hjärtat är jag dock hos er alla. Våra drömmar sträcker sig längre än tid och rum och omfamnar varandra.

När min hustru besökte mig i Yong'anfängelset i Fujianprovinsen, där jag genomgick omformning genom arbete (laogai), kom hon med en försiktig antydan om att jag skulle få ett pris. Senare bekräftade hon genom en särskild kanal att World Association of Newspapers ville hedra mig med sin Guldpenna 2008. Vid den tidpunkten tvingades jag arbeta i en verkstad, och denna oerhörda nyhet var en enorm uppmuntran och hjälp för mig. Det gjorde det möjligt för mig, i min eländiga belägenhet, att upptäcka att världen har ett par enorma ögon som kan se sanningen och ett ömt hjärta som kan omfamna de människor som lider för sanningen, rättvisan och samvetet. Jag är mycket medveten om att detta inte bara är en hedersbetygelse till mig, utan också ett pris till alla mina kolleger som är modiga nog att ägna sig åt yttrandefrihetsfrågor, i synnerhet de som finns i Kina!

Trots att jag är glad kan jag inte luta mig tillbaka. Att kinesiska journalister har fått Guldpennan två år i rad och att det har kommit fram att Kina har blivit det land som fängslar flest journalister i världen visar att omvärlden uppmärksammar yttrandefriheten i Kina mer och mer. Kina är ett land som behöver genomkorsas av samvetsröster och ett land som behöver räddas av sanningen!

Det var ödet som ville att jag skulle bli journalist. Jag föddes i en liten bergsby i norra delen av Fujianprovinsen i Kina 1965. När jag var 10 år gammal dog min far, som var fabriksarbetare, i cancer och lämnade efter sig min mor och fem pojkar samt en stor skuld. Fabriken betalade begravningen och ett års lön, och brydde sig sedan inte mer om oss. Om det inte hade varit för den hjälp vi fick av min mors föräldrar och bröder skulle vi ha fått tigga eller svälta ihjäl. Redan då började jag tvivla på den uppfostran jag hade fått. Kontrasten mellan den utlovade lyckan och min verkliga livssituation blev fröet till självständigt tänkande i mig.

1983 genomgick jag ett test vid fakulteten för kinesisk litteratur vid Östra Kinas Normaluniversitet och blev antagen. På den tiden rådde det en fri akademisk atmosfär vid universitetet, där en stor del av Kinas kulturella elit samlades. Det var också en period av framvällande idealism. Jag trivdes som fisken i vattnet och läste girigt tjocka klassiska och samtida verk från Kina och andra länder, på jakt efter någonting som kunde råda bot på den andliga förgiftningen av min egen själ och staka ut vår nations öde. Vi framförde våra åsikter på akademiska seminarier och genom litterär kreativitet.

Det var vid det universitetet som jag, genom poesin, träffade Shi Tao, mottagare av WAN:s Guldpenna 2007. Han var yngre än jag, och vi var båda ledande i vårt poesisällskap. De här åren kommer vi att minnas resten av vårt liv. De planterade fröet till fria sinnen och självständigt tänkande i våra hjärtan. Vi fostrades att inte tänka som kastrerade slavar och utvecklade en fast övertygelse om att vi skulle arbeta i sanningens och rättvisans tjänst.

Efter min examen från universitetet var det just denna övertygelse som fick mig att söka med ljus och lykta efter ett arbete inom journalistiken, eftersom jag ville tala till samhället genom min penna. Det dröjde dock inte länge förrän jag blev väldigt illa tilltygad. Strax efter "fjärde juni" 1989 förbjöds utgivningen av den tidning jag arbetade för på obestämd tid, eftersom den påstods ha en allvarlig "tendens till borgerlig liberalisering", så då blev jag av med mitt arbete för första gången. Min böjelse för journalistiken gjorde dock att jag tre år senare hittade en möjlighet att återuppta min gamla karriär och fortsatte tills jag blev utesluten ur det kinesiska journalistsamfundet.

Anledningen till att jag har brett ut mig så om mina erfarenheter och hur mitt tänkande har utvecklats är helt enkelt att jag vill visa att det är mycket riskfyllt att vara journalist i Kina. För att vara en bra journalist behöver man inte bara visdom utan framför allt moraliskt mod. Jag erkänner att jag gjorde mig skyldig till bedrägeri under mina över tio år som journalist, för jag hade inget annat val. Jag var rädd, för jag hade inget annat val. Jag hade givit upp, för jag hade inget annat val. Mitt yrkesmässiga samvete och uppträdande kämpade alltid för att komma fram inom mig, fram till för över tre år sedan när jag bestämde mig för att lyda mitt samvete och bli en riktig journalist.

Eftersom det fanns alltför få böcker att läsa under mer än tre år i fängelse, när jag inte arbetade, observerade jag och begrundade situationen som en soldat som måste lägga ned sitt vapen. Det fanns för mycket hyckleri, korruption och våld i detta helt stängda utrymme. Det var förtvivlans hemort. Hur kunde det finnas en sådan plats? Varför hade vi varit fullkomligt ovetande om dessa fasor innan vi kom dit? Hur många fler sanningar hade avsiktligt dolts, också i livet utanför fängelset? Det är ingenting som verkligt hederliga människor upplever.

Vi kan aldrig se eller gissa oss till de ondsintheter som har ägt rum eller som kommer att äga rum. De existerar egentligen i en dimension bortom vårt medvetande och attackerar människor som är oförmögna att skydda sig mot dem. Således förvrids själar en efter en, tragedier utspelas en akt i taget och ondskan sprids i en ond cirkel i all oändlighet, så att hela det omgivande samhället skadas. Kan detta vara vad ödet hade i beredskap för oss? Kan detta vara det liv som vi måste acceptera? Varför håller vi tyst?
Hur ska allt detta sluta? Vad ska vi journalister göra när vi ställs inför en så eländig bild - som är tillräckligt verklig för att få våra ögon att svida? Vad ska de intellektuella göra? (...)

Trots att jag nu har uteslutits från [det kinesiska] journalistförbundet är jag tacksam över att ödet gjorde att jag blev journalist, och jag har betalat priset för att försvara journalisters värdighet, heder och okränkbarhet. Det har jag aldrig ångrat. Jag tackar World Association of Newspapers så mycket för er uthållighet och ert engagemang för civilisationen. Än en gång har ni satt fokus på Kina. Detta är utan tvivel en stor inspirationskälla som ger journalister i Kina tillbaka tron på sin yrkesmässiga värdighet och påskyndar arbetet med att främja pressfrihet och yttrandefrihet.

Slutligen vill jag presentera min älskade hustru Bao Dingling. Hon är en enastående maka och mor. När jag arresterades, dömdes och fängslades i tre år kommunicerade hon å ena sidan på ett modigt och intelligent sätt med kontakter överallt, sökte efter möjligheter att rädda mig och ta hand om mig, samtidigt som hon tog väl hand om vår dotter med den ömhet och det tålamod som kännetecknar asiatiska kvinnor. Å andra sidan måste hon vara modig och stå emot lögner och förtal. En kollega till mig gick så långt att han publicerade en ärekränkande artikel med förolämpningar mot henne och mig för att få politiska fördelar. Hennes kristna själ har dock gjort att hon har kunnat förlåta dem som har förtalat och förödmjukat henne. Därför är hon den rätta att ta emot Guldpennan för min räkning.

När det gäller vår dotter vet alla att allt det vi gör i dag gör vi för våra barn. När jag skriver detta tacktal har det inträffat en allvarlig jordbävning i Sichuanprovinsen, som fick hela Kina att skaka.

Tiotusentals av mina landsmän har drabbats av katastrofen. Så många barn, så många unga kvinnor vissnade som blommor på ett ögonblick. Landskapet ändrade färg och till och med Gud var tvungen att vända bort sitt ansikte i förtvivlan. Ett enormt sår sargar mitt moderlands kropp. Det är en moders sår, och jag måste vårda henne ömt tillsammans med mina landsmän. Nu återstår bara en sak att säga: Gud välsigne Kina. Tack.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut