Göran Persson valde att upprepade gånger svara på inläggen. Han välkomnade Reinfeldts nya klarsyn om den gemensamma sektorn och sade "sent ska syndaren sig omvända".
Sedan begärde Maud Olofsson (c) att få replikera, och frågade hur man ska kunna göra EU begripligt för folket. Peter Eriksson (mp) kritiserade sedan moderaternas förslag och menade att den var dålig för sjuka och arbetslösa, och liknade den moderata politiken vid en lök.
Reinfeldt tillbakavisade kritiken. Han tog också upp fattigdomsfällor i det svenska bidragssystemet och att det måste löna sig att arbeta. Han tog också upp de företag som lämnar Sverige och att Sverige måste bli bättre på att behålla jobb i landet och göra det lönsamt att arbeta.
Därefter var det dags för folkpartiets Lars Leijonborg. Han inledde med att ta upp vänsterns interna debatt och förflutna, och menade att vänstern måste göra upp med sin demokratisyn. Som exempel tog han en fängslad man på Kuba, och menade att vänsterpartiet hycklar om demokratin på Kuba, och frågade om vänstern nu vill ha en diskussion om demokrati.
Han fortsatte med att mena att regeringen misslykcats med att få fram fler jobb och behålla dem som skapas. Utanförskap, sjukskrivningar, bidragsberoende och dålig vård är några av följderna, menade Leijonborg.
Fp vill därför se fler privata initiativ inom vården, och att det skapas fler jobb. Leijonborg var mycket kritisk till den nyligen införda friåret, och menade att liknande insatser tar pengar från där de verkligen behövs. Kostnaderna för sjukfrånvaron måste enligt honom minskas eftersom folk överutnyttjar systemet.
- Sverige förtjänar en alliansregering, avslutade han.
Göran Persson valde att gå i polemik och menade de borgerliga aldrig skulle kunna komma överens, och att en borgerlig regering inte skulle vara möjlig.
- Ni har till och med badat tillsammans men ni har inte lyckats enas om ett sätt att rädda socialförsäkringen, sade Göran Persson.
Leijonborg fortsatte med att mena att de borgerliga nu är mer lämpade att leda Sverige och att man kan reda ut interna meningskiljaktligheter..
Därefter menade Lars Ohly att liberala ungdomsförbundet stödde stadskuppen i Venezuela och att vänstern inte alls är odemokratisk. Leijonborg fortsatte att kräva att vänstern ställer upp på en informationskampanj om kommunismen och tar avstånd från Kuba.
Peter Eriksson försvarade miljöpartiets friårsreform. Leijonborg fortsatte med att hävda att friåret tar pengar från viktigare saker som vården och inte leder till att fler kommer in på arbetsmarknaden.
Den andra timmen ägnades åt vänstern och åt energipolitik. Kristdemokraterna föreslog en ny folkomröstning om kärnkraften, och miljöpartiet angrep vänstern och förhållande till kommunismen.
Vid tiotiden var det dags för kristdemokraternas Göran Hägglund. Han inledde med att påpeka att man vill ha ersättningar på 80 procent av inkomsten. Fortsättningsvis så menade han att Sverige lånar för mycket, att företagen försvinner och att kommunerna blir allt mer pressade. Som exempel tog han att Saab-jobben hotar att försvinna från Sverige, och menade att socialdemokraterna vänt sitt förflutna i industrin ryggen.
Han var också kritisk till stängningen av Barsebäck och regeringens energipolitik. Han vill se en ny folkomrsötning om kärnkraften innan någon ytterligare kärnreaktor stängs.
Hägglund var också kritisk till det minskade antalet vårdplatser och stopplagen mot privata sjukhus. Äldrevården och dess försämring fick hård kritik, och Hägglund menade att äldre tiders ålderdomshem var ett bra alternativ. Han kritiserade också familjepolitiken och hur föräldraförsäkringen ska fördelas.
Hägglund vill bekämpa diskriminering på arbetsmarknaden och minska sjukskrivningarna.
Lars Ohly svarade sedan, och frågade vad Hägglund anser orimligt i vänsterns försvarspolitik. Denne svarade att besparingarna i försvaret gör att man inte kommer att klara av sina internationella uppdrag och att försvara landet.
Peter Eriksson svarade på kritiken om nedläggningen av Barsebäck, och menade att den förlorade energin är lätt att ersätta. Hägglund svarade att import av el bara innebär att man flyttar problemet utomlands, och att nedsmutsningar från kraftverk drabbar lika hårt om de sker i andra länder.
Efter Hägglund var det vänsterpartiets Lars Ohlys tur. Föga förvånande handlade hans anförande till stora delar om kommunismen och demokratin. Ohly lade stor kraft vid att visa positiva exempel på vad ett vänsterstyre kan medföra i olika delar av världen.
- Det finns inte bara en kommunism, sade Ohly.
- Sovjetkommunismen är död och begraven. Ingen vill återuppväcka liket.
Han menade att många i Sverige saknar makt och inflytande trots att man på papperet har samma inflytande. Han gick sedan vidare till kriget mot terrorismen, och sade att flera ledamöter i riksdagen stöder de inskränkningar av demokrati och mänskliga rättigheter som skett i kriget mot terrorismen de senaste åren.
- Vi kommer aldrig att ge upp kritiken av det kapitalistiska systemet, sade Ohly.
Fredrik Reinfeldt var först ut med att kommentera anförandet. Var går gränsen för den privata äganderätten, frågade han. Ohly svarade att det är viktigt med olika ägandeformer, men att den kraft att påverka som enskilda har i samhället bestäms av den ekonomiska makten de har, och att det innebär en inskränkning av demokratin. Han frågade sedan om Reinfeldt var beredd att ta avstånd från att två män utvisades från Sverige till Egypten efter terrorattackerna i USA 2001.
Sedan krävde Göran Hägglund åter ett klargörande om Kuba och varför Ohly var med i Svensk-kubanska föreningen.
- Kuba är en enpartistat. Det är ingen demokrati, det är en diktatur, svarade Ohly.
Han försvarade dock sin politik gentemot Kuba och hänvisade till kampen mot USA:s inflytande.
Maud Olofsson valde att i stället ta upp vänsterns syn på äganderätten. Hon menade att den privata äganderätten är drivkraften till att Sverige fått välstånd, och undrade vilken gräns vänstern ser för statens makt över det enskilda ägandet.
Även Peter Eriksson tog upp vänsterns kommunistiska arv, och menade att kommunism alltid leder till förtryck.
- Det är besvärande att samarbeta i Sveriges riksdag med en man som kallar sig för kommunist, sade Eriksson.
Han varnade också för de nykommunistiska strömningarna bland unga i vänsterpartiet, och menade också att vänstern ägnar sig åt historierevisionism.
Vid elvatiden gick stafettpinnen vidare till centerns Maud Olofsson. Hon tog upp de höga skatterna och frågade sig vart pengarna tar vägen. Hon tog upp uteliggare på gatorna, ökande brottslighet, ineffektiv polis och dålig äldrevård, och menade att regeringens politik gör människor bidragsberoende och kväver småföretagen och entrepenörsandan.
- Systemen är alltid viktigare än individen, sade hon.
Sverige har blivit ett land med ökande klyftor både socialt och regionalt, menade Olofsson. Hon tog också upp socialdemokraternas kärnfrågor, vård, skola och omsorg, och menade att regeringen kört fast i ett gammalt tänkande som inte längre fungerar.
Hon uppmanade också Göran Persson att be om ursäkt för att han varnat för den sociala turismen från Östeuropa.
Maud Olofsson vill sänka kostnaderna för sjukförsäkringarna med en tredjedel, och "sätta individen framför systemet". Regelverket för småföretagare ska förenklas och det ska bli enklare och billigare att anställa, tyckte Olofsson som vill se mer Gnosjöanda i landet.
Kvinnor och invandrare ska få det lättare att utnyttja sina utbildningar och bilda företag. Olofsson vill också se att skattebetalarna får mer inflytande över vad skattepengarna används till.
- Det behöver inte vara kommunen eller staten som göra allting, en del kan vi göra själva, sade hon.
Hon ville också se ett utökat Europasamarbete genom öppnare och begränsant men kraftfullt EU, ett "vassare men smalare EU". Hon uppmanade också statsministern att bjuda in till partiledaröverläggningar om ett demokratiskt konvent om EU:s nya grundlag,Olofsson och Göran Persson debatterade sedan vårens uttalanden om social turism.
Därefter var det miljöpartets Peter Erikssons tur att hålla sitt anförande. Eriksson talade bland annat om friårsreformen, och försvarade den ivrigt. Han försvarade också trängselavgifter och menade att Sverige måste göra sig av med beroendet av oljan.
Eriksson försvarade också neddragningarna inom försvaret, och påpekade att man stöder Sveriges internationella insatser.
Eriksson ser ljust på den svenska ekonomin, med stigande produktivitet, ökande skatteinkomster, sjunkande arbetslöshet och en grön skatteväxling som får beröm av OECD. Han vill se en folkomröstning om EU:s nya fördrag, eller att riksdagen väntar med att fatta beslut tills efter nästa riksdagsval. Göran Persson tillbakavisade dock båda förslagen.
Strax före tolv var det dags för statsminister Göran Perssons anförande. Han började med att uppmana Lars Ohly att sluta kalla sig kommunist.
- Det finns ingen anledning för en modern politiker att förknippa sig med det begreppet, sade Persson.
Han påpekade också att vänsterpartiet inte är ett regeringsparti och inte har för avsikt att vara det.
I övrigt målade Persson landets framtid i ljusa färger. Han fortsatte med att rada upp bedömningar om att Sverige toppar olika internationella bedömningar och att Sverige antagligen är på väg mot allt bättre tider.
- Vi känner oss alltmer optimistiska, sade han.
Persson tog upp onsdagens rapport från Konjukturinstitutet, enligt vilken arbetslösheten ser ut att vara på väg ned.
- Det är inte elände som utmärker vårt land, det är framgångar i en tid av stenhård internationell konkurrens, fortsatte Persson.
Exportindustrin noterar enligt Persson "enorma framgångar", som matchar Norges oljeinkomster. Sverige har en hög tilläxt trots en allt hårdare konkurrens internationellt, menade Persson.
Persson försvarade också arbetslöshetsersättningarna. Han menade att det inte är en fråga om bidragsberoende, utan en hjälp att gå vidare från en förlorad anställning.
Persson menade att det borgerliga alternativet till regeringens budget är uppbyggd på att man kan göra stora förändringar i de sociala skyddsnäten för att sänka skatterna.
- Förväxla inte vårt försvar av generösa ersättningar med bidragsberoende, sade han.
- Vi är glada, vi är stolta. Men vi är inte nöjda, sade Persson.
Han efterlyste också en diskussion och arbetsplatsens utveckling, och hur personer som känner sig pressade ska orka mer.
Persson avslutade med att man är redo att ta striden om ersättningarna.
Först ut att replikera var Fredrik Reinfeldt. Han menade att Perssons anförande inte sade något om vad socialdemokraterna vill färändra, utan bara att man litar till att konjunkturen ska klara dem genom valet. Persson svarade med att hävda att moderaternas politik enbart bygger på att dra ned på ersättningarna. Han menade att moderaterna inte har något stöd från de övriga borgerliga partierna för sina neddragningar, och att man därför inte kan presentera något rimligt alternativ.
Reinfeldt svarade med att de skattesänkningar man presenterar ska komma utsatta grupper till gagn, och att man vill öka friheten och handlingsförmågan för låginkomsttagare.
Persson svarade åter med att han tycker att internationell statistik visar att Sverige är på väg åt rätt håll, och menade att man är bra på att förbereda sig under lågkonjunkturer för hur högkonunkturen ska hanteras. Han ansåg att högerns förslag sammantaget skulle försämra det för låginkomsttagare.
- Det är en höger som är klädd i velour den här gången, men det är lika väl samma gamla höger, sade Persson.
Därefter var det dags för Lars Leijonborg, som ansåg att han aldrig hört Persson så självgod förut. Han påpekade att det trots allt finns hundratusentals människor som är beroende av bidrag, och att regeringen inte bara kan hoppas ppå draghjälp från konjunkturen.
- Om moderaternas sätt att lösa de här problemen är så fel, vad är då era egna sätt, frågade Leijonborg.
Persson svarade med tycka att den förra borgerliga regeringen inte kunde hålla samman och att inte heller en ny borgerlig regering hade några vidare framtidsutsikter.
Leijonborg menade att man inte vill sänka sjukersättningarna, men att man måste hitta system för att uppmuntra de som får bidrag att återgå till arbete. Persson talade åter om krisen i början av nittiotalet och menade att den borgerliga regeringen inte klarade av att styra då för att den borgerliga fyrklövern var för splittrad.
Därefter tog Göran Hägglund över debatten. Han beskrev situationen på tidigt nittiotal som en följd av att socialdemokraterna på åttiotalet kört Sveriges ekonomi i botten.
Han ifrågasatte också varför Sverige behövt ta enorma lån, och varför så många fortfarande går arbetslösa om vi är på väg mot bättre tider. Han påpekade också att Sverige förlorat tiotusentals företag. Persson svarade med att inflation är låg trots goda tider, och att matpriserna inte stiger. Han menade också att de företag som lagts ned ändå var dömda till undergång.
Persson fortsatte med att angripa att kristdemokraterna i sin budget vill göra stora utförsäljningar av statliga tillgångar.
Maude Olofsson ansåg att Persson var självgod, och frågade om de som saknar polis i sina områden eller står i vårdkö tycker att framtiden ser lika ljus ut som Persson.
Persson svarade med att man inte är nöjd, men att regeringen och oppositionen har olika syn på vad som behöver göras.
Maud Olofsson svarade att folket inte ser de förbättringar som Persson talar om, att det därmed behövs ett regeringsalternativ.
Därefter avslutades partiledardebatten klockan 12:34.