När Sverige och världen befinner sig i den djupaste ekonomiska krisen under efterkrigstiden går de svenska väljarna i rakt motsatt riktning mot de flesta andra länders väljare. Det beror knappast på skicklighet i regeringens budgetarbete utan på vem som framstår som mest trovärdig.
Det här är tredje gången i modern tid som de borgerliga regerar, och vid samtliga tillfällen har de fått en ekonomisk kris att hantera. Regeringarna Fälldin, Bildt och Reinfeldt mötte krisen på helt olika sätt, och med helt olika resultat.
Thorbjörn Fälldins regering 1976 mötte krisen med ”överbryggningspolitik” och sköt till miljard efter miljard för att hålla varvs-, stål- och tekoindustrin under armarna. Följden blev gigantiska underskott och regeringskris. Ändå vann de borgerliga valet -79.
Carl Bildts regering 1991 skulle genomdriva ett ”systemskifte”. Men nedskärningarna förvärrade krisen och räntor på 500 procent tvingade regeringen till krisuppgörelser med Socialdemokraterna. Regeringen förlorade stort i valet -94.
Fredrik Reinfeldts regering såg helt uträknad ut ett år efter valet. När finanskrisen bröt ut mötte regeringen den med en kombination av stödpaket, för banker och bilindustri, och maningar till återhållsamhet med statens pengar.
I finansminister Anders Borgs vårbudget är grundreceptet detsamma – kommuner och landsting får mer pengar, samtidigt som oppositionen anklagas för ansvarslösa förslag.
Borg säger att han står för klassisk S-politik med ”aktiv arbetsmarknadspolitik”, och han får draghjälp av Svenskt Näringsliv som anklagar honom för att vara ”den bästa finansminister som Socialdemokraterna någonsin har haft”.
De tio miljarderna mot arbetslösheten och utökningen av platserna i jobb- och utvecklingsgarantin skulle förmodligen ha kallats förvaringsplatser av de borgerliga om de satt i opposition i dag. Ingen regering har fått ned ungdomsarbetslösheten.
Men när stödet nu sjunker för regeringarna i Finland, Danmark och Tyskland har det vänt uppåt för regeringen i Sverige. Det beror inte på att den svenska regeringen fört en helt annorlunda politik. Lärdomen av tre borgerliga regeringsperioder är snarare att det beror på oppositionens trovärdighet.
Olof Palme förlorade väljarstöd 1979 på kärnkraften och stödet till en FP-regering. Mona Sahlin har förlorat stöd på att hon inte verkar kunna hålla ihop sitt eget parti och oppositionen i ett läge när väljarna söker ett starkt ledarskap.
I höstbudgeten kommer Anders Borg troligen med mer av stödpaket och maningar till återhållsamhet. Men hur det går i valet 2010 avgörs av om oppositionen lyckas samla sig och framstå som ett dugligt regeringsalternativ i kristider.