Med Thomas Östros som ny ekonomisk talesman vinner Mona Sahlin framför allt hans lojalitet. Men frågan är vad den rollen innebär för Östros förmåga att klara jobbet som finansminister i den första socialdemokratiska koalitionsregeringen med vänsterpartiet och miljöpartiet.
I socialdemokratins historia har det utvecklats en tradition av starka och självständiga finansministrar som fungerat som motvikt även mot statsministern. Som Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt och även Göran Persson. Men den traditionen bröts 1999 när Persson som statsminister gjorde sig av med Erik Åsbrink och tog in den obrottsligt lojale Bosse Ringholm.
Traditionen kunde ha återupplivats med Pär Nuder och Mona Sahlin som statsminister. Men den möjligheten bryts redan nu, drygt två år före valet.
Thomas Östros får inte jobbet som skuggfinansminister för att han står för en annorlunda politisk linje än Pär Nuder. Det enda område där han överglänst Nuder är i provet för lojalitet och anpasslighet.
I början av sin politiska bana lanserade sig Thomas Östros som en nytänkare på högerkanten inom socialdemokratin. Han förordade uppluckrad arbetsrätt, med längre provanställningar och hårdare a-kasseregler. Han ville ha lägre skatt för tjänstesektorns företag.
Det låter rätt likt den borgerliga regeringens politik i dag, men det här var Östros anno 1995.
I dag är Thomas Östros stenhård motståndare mot allt som den borgerliga regeringen föreslår.
Men finansministern i en s-v-mp-regering kommer att utsättas för svåra prov att hålla ordning på landets finanser när tre partier kräver att deras vallöften ska uppfyllas. Då räcker det inte långt med högt betyg i lojalitet utan krävs snarare stark integritet.
Problemen med en svag finansminister i en koalitionsregering märktes tydligt i början för nuvarande finansministern Anders Borg, när han blev överkörd av de fyra partiledarna. Nu verkar han ha fått en starkare ställning i regeringen. Framtiden får utvisa om Thomas Östros kan skaffa sig en självständigare roll.