Men egentligen vill han inte uttala sig mer än så innan partiets valanalys är helt klar.
- Om jag gör det skulle det bara heta att jag lägger mig i.
Det där med viljan att vinna talade Göran Persson, då statsminister, om när vi intervjuade honom några dagar efter valsegern 2002. Han berättade stolt att den brittiske premiärministern Tony Blair hade sagt till honom att man bara kan vinna ett val om man verkligen har viljan att vinna. Blair hade i sin tur fått detta råd av den amerikanske presidenten Bill Clinton.
- Det var ett bra råd, säger Göran Persson. Jag kanske inte saknade viljan den här gången heller. Men kanske kunde jag inte utstråla den tillräckligt tydligt.
På vilket sätt skilde sig valkampen förra året från valet fyra år tidigare?
- Vi hade en tydlig motståndare 2002, ett moderat samlingsparti som stod för sin politik och ett systemskifte. 2006 hade moderaterna bestämt sig för att inte föra fram denna politik. Efter valet har man ju kört den gamla linjen. Men det går inte att vinna ett val i Sverige med moderat politik. För att vinna var de tvungna att använda socialdemokratisk retorik. Jag underskattade detta.
Nu har Göran Persson börjat skriva på sin "minnesbok", han vill hellre kalla den så än "memoarer". Den ska främst handla om hans tretton år i centrum av svensk politik, men hans förlag vill att han också ska skriva något om sin barndom och utveckling.
- Men hellre 250 välskrivna sidor än 600 som inte är det.
Något slags summering blir det, förstås. Vad är han mest nöjd med?
Inte överraskande nämner Göran Persson först och främst budgetsaneringen på 1990-talet, "detta att vi lyckades återvinna en bra sysselsättning och en stark ekonomisk utveckling utan att behöva fördärva grunderna för vårt välfärdssamhälle".
- Och vi gick hårt fram, vi gav oss på pensionärernas bostadsbidrag, även om detta beslut togs tillbaka senare, och barnbidragen, flerbarnstillägget, till och med kungahusets apanage, och ingen yrkesgrupp undantogs.
Om detta talar Göran Persson med en stolthet som närmar sig självbeundran.
- Nej inte beundran, snarare förundran, säger han.
På frågan om vad han är mest missnöjd med från sin tid som statsminister svarar Göran Persson med ett exempel på något som han inte gjorde:
- Att jag inte tidigare vred om armen på någon av mina finansministrar för att få fram en tandvårdsreform. Den skulle ha lagts nu (underförstått om socialdemokraterna vunnit valet), ty nu finns de ekonomiska förutsättningarna. Nu blir det inget, men det finns ingen tydligare social orättvisa än tandhälsan.
Han tar lätt på den kritik han fått för sin ledarstil och ryktet om sig som en något bufflig ledare som gärna kör över folk.
- Klart att kritiken i viss mening fastnar. Men när den kommer från politiska motståndare får man ta den med en nypa salt. Om jag är en buffel så är jag en mycket känslig buffel. Jag har någon gång uttryckt det som att jag är en mycket känslig person i en fyrkantig kropp.
Vad har drivit dig?
- Framför allt, hur orkar man? Dels handlar det om en medfödd fighting spirit, att inte ge upp, att hålla i, att bita ihop. Och dels den stolthet jag känner för att ha växt upp i ett Sverige där mamma och pappa sa att det är vi som har åstadkommit det här, det är vi som bygger landet.
Om han inte hade blivit poliker hade han förmodligen blivit byggnadsarbetare eller beklädnadsarbetare, säger han.
- Det blev man i Vingåker. Tillfälligheter avgör. Om jag hade varit några år äldre, som mina syskon, hade jag inte gått i realskola, inte gått vidare till gymnasiet och inte till högskolan. Det är möjligt att jag hade blivit ombudsman i Byggnads så småningom, och då med liv och lust försvarat rätten för byggnadsarbetarna att ta upp sina mätningsavgifter.
Göran Persson tror inte, vill inte tro, säger han, att hans livsresa förändrat de grundläggande värderingar han fått med sig från barndomen.
- Jag vet varifrån jag kommer, som Gerhard Schröder sade på sin sista partikongress.
Hur ser han då på kritiken för att han köpt sig en stor gård, ett "gods"?
- Jag protesterar mot denna devalvering av begreppet "gods". Och det där med patronfasoner var ju bara något som kopplades till min tid på Harpsund och lanserades av moderaterna av politiska skäl.
Han skäms inte för att han hade en bra lön som statsminister, säger han.
- Och jag har också gift mig med en kvinna som tjänat mer än jag. Det gjorde det möjligt att köpa den där gården. Klart att vi kunde ha gjort något annat, men vi tyckte att vi ville använda våra resurser när vi nu hade dem för att investera i något som står kvar när vi är borta.
Göran Persson vittnar ofta om hur fäst han är vid Sörmland, landskapet i vilket han föddes för femtioåtta år sedan. Ett exempel, en bild från alldeles före jul förra året. Salongen på Harpsund, som han i fortfarande hade tillgång till. Göran Persson och hans hustru Anitra Steen hade inbjudit gårdens folk, i vid mening, till glögg och avsked.
Harpsunds förvaltare Per Rudengren höll ett vackert tal som bland annat handlade om Perssons vandringar i markerna och hans stora intresse för jord- och skogsbruket på Harpsund, som brukar betecknas som en mönstergård.
I sitt svarstal sade Göran Persson att han alltid skulle minnas Harpsund och sina vistelser där som något av det mest glädjefyllda under sina tio år som statsminister.
De församlade förstod vad han menade. Alla hade träffat honom på cykelvägarna och svampstigarna. Han tittade gärna in för en kopp kaffe när han gick förbi, och han vinkade från sin badbrygga mot den som rodde förbi på sjön.
Nu såg han och hans hustru fram emot många lika glädjefyllda år i en annan vacker del av Sörmland, på den egna gården, fortsatte Göran Persson.
Han gjorde en kort paus innan han avslutade sitt lilla tal.
- Och sedan& Sedan väntar ett Sörmland ovan där.
Han såg faktiskt lite rörd ut. Kanske berodde det inte, när allt kommer omkring, så mycket på att han tänkte på ett liv efter verklighetens Sörmland som för att han insåg att detta var hans avsked till Harpsund. Hans tankar på livets förgänglighet kunde också ha något att göra med att han bara några dagar senare skulle genomgå en höftoperation.
Göran Persson kom också in på sin nya roll i livet när han för snart två veckor sedan höll ett anförande inför Utrikespolitiska föreningen i Uppsala. Sedan han gjort en halvtimmeslång exposé, som vanligt utan skrivet manus, över tillståndet i världspolitiken fick han ett antal frågor.
En studentska påpekade att köttproduktionen svarar för en förvånansvärt stor del av koldioxidutsläppen och undrade om Göran Persson som opinionsbildare är beredd att verka för minskad köttproduktion.
Persson tvekade en aning, men sade sedan:
- Just nu står jag i det predikamentet att jag håller på att skaffa kor. Inte mjölkkor utan kor för köttproduktion.
Publiken skrattade förstås, och Persson fortsatte med att säga att han också behöver kor för att hålla hagmarkerna öppna. Beträffande sina egna matvanor sade han att han äter mycket fisk och att han numera dessutom har möjlighet att jaga mycket.
På måndagen berättade han för oss att det kommer att bli 25-30 djur på gården, sannolikt Hereford-kor.
- De är så sävliga och snälla. Bra förstagångskor.
Några höns ska det inte bli, "inte vad jag vet", men en hund.
- Jag vill ha en stor hund, Anitra vill ha en mindre stor hund.
Gården är ännu långt ifrån färdigmöblerad. Han vill inte köpa möbler på auktion, säger han, för det blir så stor uppmärksamhet.
- Men jag följer med, tittar vad som finns. Det är ganska skojigt.
Han började fundera på "minnesboken" på allvar i december förra året, och i slutet av januari hade han börjat skriva. Grundmaterialet är omfattande protokoll från möten i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, egna anteckningar och en stor klippsamling.
Han har hjälp av en assistent från Riksbankens jubileumsfond som förser honom med ett PM om vad som hände dag för dag under hans tid som statsminister. Allt är baserat på öppna källor, mycket finns på nätet.
Göran Persson har ingen spökskrivare men dikterar ett första utkast för en sekreterare. Sedan skriver han om, och om.
- Jag tycker att det är roligt att skriva, roligare än jag trodde. Men det gäller att komma över en tröskel, att få ned fingrarna i tangentbordet och få ur sig meningar och stycken.
Materialet från Erich Fichtelius videobandade samtal från statsministertiden - flera hundra timmar - har han inte tillgång till, och kommer inte att det ens senare. Det ska så småningom överlämnas till en högskola och användas i forskningen.
Någon gång nästa vecka ska han få förhandstitta på Fichtelius fyra dokumentärprogram. Det första sänds i SvT den 19 mars, efter partikongressen.
Göran Perssons framtida roll i världspolitiken kommer att bli ganska blygsam, sade han till studenterna i Uppsala. Närmast kommer han att delta i en diskussion inom socialistinternationalen om klimatfrågorna.
- Jag är i den lyckliga omständigheten att jag just nu känner mig fri. Det är en rätt märklig känsla efter att i tolv-tretton års tid varje morgon ha vaknat med insikten att något kanske har hänt och att jag måste vara helskärpt.
På måndagen antydde han att det kanske finns en trevare om något internationellt uppdrag. Om detta ville han dock inte tala närmare.
Sedan läste Göran Persson ur minnet, apropå Sörmland, Verner von Heidenstams dikt som slutar med "jag längtar stenarna där barn jag lekt".
- Den handlar visserligen om Vätternbygden. Men för mig är Sörmland hemma. Sörmland är en Edens lustgård på jorden.