Ungefär hälften av de 100 timmar samtal som SVT-journalisten Erik Fichtelius gjorde med s-ledaren under åren 1996 och 2006 finns med ord för ord i den drygt 600 sidor tjocka boken "Aldrig ensam, alltid ensam".
Intervjuerna blev först fyra tv-dokumentärer med titeln ”Ordförande Persson”. De väckte stor uppståndelse, inte minst på grund av att huvudpersonen uttalar sig nedsättande om diverse personer i sin omgivning.
I boken är resonemangen längre och djupare; det som inte passade som tv-underhållning får plats mellan pärmarna.
När det gäller vem som ska efterträda Göran Persson som partiledare utvecklar han sina tankar i en intervju i maj 2004. Då har han gjort klart för EU-kommissionären Margot Wallström att han vill ha henne till regeringen, berättar han.
Enligt Persson funderade han på att sluta under 2005. Om Wallström tog över skulle vänsterpartiet och miljöpartiet efter valet 2006 inte kunna säga nej till en socialdemokratisk regeringsbildare som är kvinna, har han räknat ut. Så skulle s slippa stödpartierna i regeringen.
Men dessutom: Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt kandiderade till att bli ordförande i EU-kommissionen. Han ville att Persson, som ansågs ha god kontakt med Storbritanniens premiärminister Tony Blair, skulle be britterna att inte blockera Verhofstadt som ordförande.
Om det lyckades skulle Persson ha en gentjänst att utkräva. Han hoppades på en tyngre svenskt post i kommissionen, gärna en ekonomiportfölj.
"Och då är inte Margot Wallström rätt person i sammanhanget", säger Persson till Erik Fichtelius.
I stället funderar han på att ge den till Gunnar Lund (då biträdande finansminister) eller Leif Pagrotsky – trots att denne fallit i onåd efter att ha fört sin egen kampanj mot svensk EMU-anslutning i folkomröstningen.
Men Verhofstadt blir inte kommissionsordförande, Sverige får ingen ekonomiportfölj och Wallström stannar i Bryssel. Där har hon ju, konstaterar Persson ett otal gånger, ett behagligare jobb och tjänar mer pengar.
Vad Persson senare sagt, att Anna Lindh var hans huvudkandidat som efterträdare, får däremot inte stöd i boken.
När Marita Ulvskog, då kulturminister, blev partisekreterare hösten 2004 var skälet inte minst att blidka EU-motståndarna. Hon personifierar EU-motståndet i partiet och kan vara den som "skickar signalen till EU-motståndare att det är hos oss ni hör hemma", säger Göran Persson.
Men Ulvskog är kontroversiell i partiet, konstaterar han, och hon hade inget brett stöd i partistyrelsen. Trots det lyckades Persson förankra henne så att beslutet där blev enhälligt.
Ett tusental personer sitter "i den politiska fronten" i partiet, enligt Persson som nämner folk i partistyrelsen, riksdagsgrupp, riksdagsgrupps- och regeringskanslier. Av dem tyckte "en mycket liten del" att Marita Ulvskog var rätt val, konstaterar Göran Persson.
"Men av två miljoner väljare, som är politiskt medvetna personer, fanns det en väldigt stor sympati för det här valet, det har jag sett många prov på", säger han.
Mycket av resonemangen kring politiska sakfrågor är kända sedan tidigare. Av naturliga skäl har de varit mindre känsliga för Göran Persson att lufta offentligt än personfrågor.
Den nu aktuella fastighetsskatten är inte framgångsrik och har aldrig någonsin haft ett folkligt stöd, säger han i en intervju under valrörelsen. Men ingen regering kommer någonsin att avstå från den, tror han.
När Fredrik Reinfeldt i oktober 2003 väljs till ny moderatledare ser Persson inte vad som väntar, trots att tecknen finns där.
Att moderaterna under Reinfeldt skulle gå mot mitten (vilket sedan hände) avfärdas av Göran Persson.
"Det är dömt att misslyckas", säger han och förklarar vad som ska hända om moderaterna släpper en hård skattesänkningslinje och andra nyliberala förslag: "Då krossas de helt."