"Politiska bloggar en flopp"

Det är måndag morgon. Politiker, journalister och andra som måste veta vad som sägs scannar morgontidningar och etermediernas sändningar.

Runt om i Sverige skrivs sedan de politiska bloggarna. Hyperaktiva kommentatorer som centerpartiets riksdagsledamot Fredrik Federley kastar ut texter flera gånger om dagen. Från höger till vänster svarar bloggarna på en aktuell debatt eller initierar ett nytt ämne.

Bloggosfären kallar de själva den värld de skriver och verkar i.

Det är svårt att hitta något bra och enhetligt mätinstrument som visar hur många läsare de olika bloggarna har. Det går att räkna antalet besökare på deras sidor, men siffrorna baserar sig på olika parametrar som är svåra att jämföra. Mer talande är hur många som har länkat till de olika bloggarna.

DN har undersökt både besökarantal och länkar, och även ringt runt till en lång rad bloggare för att få en bild av vilka de är som driver den politiska diskussionen på nätet.

Det handlar om en klick aktiva skribenter från höger till vänster. Vänsterpartiets Ali Esbati, tankesmedjan Timbros förre ledare Johan Norberg och Politikerbloggen, som startades av gamla Expressenjournalisten Niklas Svensson. Därtill några bloggande riksdagsledamöter, som centerpartiets redan nämnda Fredrik Federley och socialdemokraten Morgan Johansson.

Det är några av namnen.

En av bloggarna är också Louise Persson.

Louise Persson skriver de flesta av sin blogginlägg från sin lägenhet i Stockholm. Hon är beteendevetare och har bloggat flera gånger i veckan i tre år, den senaste tiden lite mindre eftersom hon skriver på en bok om feminism som kommer ut nästa år. Också på bloggen är feminism en av hennes stora frågor.

- Det är ju alltid sakfrågor som får bloggarna att gå i gång, säger hon.

Vilken bloggare som är mest tongivande beror till viss del på vilken fråga det handlar om. Är man intresserad av fildelningsfrågor finns vissa bloggar, andra bloggare skriver om hbt-frågor, Europapolitik.

- På sätt och vis blir det ett slags forum för frågorna som inte diskuteras i riksdagen. Man har en distans till det som är politiskt gångbart, säger Louise Persson.

Bloggarna plockar upp debatten när andra slutar. Men bloggen har också en fördel i att det går att ta ut svängarna, menar Louise Persson.

Själv är hon inte knuten till något parti. På sin blogg "Frihetspropaganda" skriver hon bland annat att "moralisk indignation över svin, och moralisk upprördhet å en utsatt kvinnas skull, hör inte hemma i en rättssal" i samband med våldtäktsmålet mot Stureplansprofilerna.

- Det är mer riskfyllt att ta tydlig ställning om man är en offentlig politiker, säger hon.

Att hon som kvinna bloggar är också ett exempel på att bloggandet inte har minskat, utan snarare blivit mer utbrett och mindre likriktat. Länge dominerades internet av liberala män med gott självförtroende och det var särskilt tunt med kvinnliga bloggare. I dag är fördelningen mellan kvinnor och män jämnare. Det är fortfarande flest män i toppskiktet, men skillnaden är stor jämfört med bara ett par år sedan.

Det är fler tjejer, men också fler skribenter på vänsterkanten.

Tillsammans producerar bloggarna en textmängd som knappast skulle få plats i traditionella medier.

Ändå är Louise Persson och de flesta andra som DN pratar med skeptiska till vad bloggandet har haft för egentligt genomslag i politiken.

- Jag vet att många pratar om medborgarjournalistik, men jag tycker inte att vi är där.

Mediekritik är på många sätt det som binder samman de många olika politiska bloggskribenterna. Oavsett på vilken sida av den politiska skalan de står har många börjat blogga på grund av missnöje. Johan Norberg säger, till exempel, att han började för att för att få tala till punkt. Den borgerliga debattören Dick Erixon säger att han bloggar för att han äcklas av etablissemangstrukturen och de inskränkta medierna.

På helt motsatt sida av det politiska spektrumet står Ali Esbati, en av de tongivande namnen inom vänsterpartiet som i sin politiska opinionsbildning framstår som mer profilerad inom sitt parti än partiledaren Lars Ohly och vice ordförande Alice Åström. Mycket tack vare sin blogg.

Också Ali Esbati bloggar för att hans frågor inte får medialt utrymme.

- Det var en känsla av frustration från början, jag tyckte att det behövdes sägas en del saker i samhällsdebatten, säger Ali Esbati.

2005 ersatte han alla mejl och länkar som han tidigare skickade till sina vänner med en blogg. Förra veckan kommenterade han bland annat moderaternas stämma med orden "det grandiosa pr-spektakel som kallas moderat förnyelse".

Ali Esbati är ett stabilt toppnamn på alla blogglistor. Många säger att de läser honom, inte bara den krets som sympatiserar med hans åsikter. "En motivation för att fortsätta jobba", kallar till exempel Fredrik Federley Esbatis blogg.

Själv tycker han att de som finns på den politiska vänsterkanten måste ta alla möjligheter som finns för att skapa en egen offentlighet.

- Vi har ett otroligt litet tillträde till åsiktsjournalistik i de stora medierna. Men det är ju knappast så att man kan ersätta behovet av att få komma ut i etablerade medier med att blogga.

- Den här idén om en enskild, smart bloggare som får hela
medieklimatet ett förändras, det är en myt, så funkar det inte. De som sätter dagordningen för den politiska debatten är fortfarande ett ganska litet antal medier och ett ganska litet antal personer.

Bloggen beskrivs som ett alternativ och ett komplement till den politiska debatten som sker i dagstidningar, radio och teve, men mer betydelse än så är det få som vill ge den.

Journalistikprofessorn Kent Asp, som till vardags sitter i Journalisthögskolans nya lokaler i Göteborg, går så långt som att kalla de politiska bloggarna för en flopp.

- För den politiska opinionsbildningen har bloggen inte haft någon betydelse alls skulle jag vilja påstå.

Kent Asp säger att bloggens genombrott som politisk opinionsbildare har förutspåtts både inför riksdagsvalet 2002 och valet 2006. Många siade att det var på nätet de stora politiska diskussionerna skulle ske. Vissa saker hände, som då bloggaren Magnus Ljungkvist tog fram uppgifterna om svart hemhjälp som fällde den moderata handelsministern Maria Borelius förra hösten.

- Men då har det varit som en källa eller tipsare bloggen har haft ett visst genomslag, inte något seriöst i jämförelse med den betydelse som de etablerade medierna har, menar Kent Asp.

Som medieforskare har han gång på gång kommit fram till att mediekonsumenterna är konservativa. Det tar lång tid att förändra sitt vardagsliv och i det ingår hur man konsumerar tidningar och andra medier.

Kent Asps kollega Magnus Fredriksson, som forskar i politisk kommunikation, är av liknande åsikt:

- Bloggen gör att fler kan engagera sig i politiska sakfrågor. Men jag tror ändå att det är mycket autokommunikation. Man bloggar för den lilla gruppen.

Magnus Fredriksson beskriver bloggen som en ny tappning av de politiska samtalen man tidigare förde på Konsum. Drömmen om internet som ett slags demokratins flaggskepp tror han inte på. Bloggen gör bara att vissa kan nischa sig ännu mer i sitt intresse.

Louise Persson suckar lite när hon hör om Kent Asps tal om flopp. Det finns så orealistiska förväntningar på den politiska bloggen, menar hon. Alla bloggare har sina olika agendor.

- Jag tycker att den politiska bloggen är skitlyckad, just för att den har uppstått av sig själv. Bloggarna är ju egentligen politiska vildar. Jag tror att vissa kommer att bli tongivande i politiken, säger Louise Persson.

- Fast vi är inte där än.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut