Den största förändringen handlar om att vänsterpartiet inte längre kommer att kräva ministerposter för sitt röststöd till statsminister Göran Persson.
Valet av Lars Ohly till partiledare innebär ett radikalt skifte i regeringsfrågan jämfört med Gudrun Schyman, vars stora mål var att få avsluta den politiska karriären som minister. Lars Ohly, däremot, verkar närmast få beröringsskräck vid tal om att samregera med socialdemokraterna.
Förnyarfalangen i partiet kring den tidigare vice ordföranden Johan Lönnroth har varnat för att majoriteten är på väg att skapa ett "smalt elitistiskt nykommunistiskt parti". I den praktiska politiken handlar det om olika syn på arbetet i politiska församlingar, i kommuner och riksdag. Men den stora stridsfrågan mellan falangerna är hur viktigt det är att sitta i regeringen, där förnyarna vill pressa sig in för att ge partiet ökat inflytande över de politiska besluten, medan traditionalisterna kring Ohly säger nej med hänvisning till att socialdemokraterna och vänsterpartiet har så olika syn på bland annat utrikes- och EU-politiken.
Lars Ohlys hållning i regeringsfrågan skiljer sig från alla andra vänsterpartier runt om i Europa, som alla strävar efter att få sitta i koalitionsregeringar, och allra helst tillsammans med socialdemokraterna.
I grannlandet Finland har systerpartiet Vänsterförbundet suttit i så kallade regnbågsregeringar tillsammans med moderaternas systerparti, liberaler och socialdemokrater. Vänsterförbundets inställning är att det är extra betydelsefullt att sitta i regeringen för att få inflytande i ett land som är medlem i EU, eftersom det är regeringen som förhandlar fram lagar för hela EU med övriga länder.
Lars Ohlys argument är att vänsterpartiet inte skulle kunna behålla sin linje i utrikespolitiken och i EMU-frågan om man bildade koalitionsregering med socialdemokraterna. Men det gäller inte i andra europeiska länder. Där är det självklart att partier inte kan vara överens om allt även om man bildar regering tillsammans. Och partier som hamnar i minoritet i regeringen måste kunna fortsätta att stå för sin ståndpunkt inför väljarna.
Men det finns goda argument för vänsterpartiet att tveka inför att bilda regering med socialdemokraterna, som förmodligen är de som ligger till grund för Lars Ohlys ställningstagande, även om han inte talar högt om dem:
Partiets radikala profil riskerar att suddas ut om det går till sängs med socialdemokraterna, och deras ledande företrädare blir statens makthavare som ministrar. De skulle på ett annat sätt än i dag tvingas ta ansvar för regeringens politik.
Vänsterpartiet, och speciellt traditionalistfalangen, vill att partiet ska framstå som ledare för folkliga rörelser utanför riksdagen, som ställer krav mot makthavarna. Det blir svårare när man blir en del av makten. Det kan leda till besvikelse bland väljarna om de tycker att resultatet av maktpositionen blir för magert.
Men en del vänsterpartier i Europa som gått in i koalitionsregeringar har klarat av att ha dessa dubbla roller. De har ledningen i fackliga organisationer och folkrörelser och har inte förlorat sin identitet av att gå in i regeringssamarbete.
Problemet för vänsterpartiet är att det inte har ledarrollen i någon av de stora rörelserna utanför riksdagen. I fackföreningsrörelsen har partiet ledningen enbart för en del lokala fack. Inte ens i miljörörelsen, kvinnorörelsen eller anti-globaliseringsrörelsen har vänsterpartiet en dominerande roll.
Men huvuddelen av vänsterpartiets väljare har troligen röstat på partiet för att de vill bidra till att vrida socialdemokraternas politik åt vänster. Inte för att de ser vänsterpartiet som ledare för kampen utanför riksdagen. Kampen på kongressen står mellan dem som vill att partiet ska ha största möjliga inflytande på regeringspolitiken och de som tycker att det viktigaste är att partiet behåller sin identitet som påtryckare utifrån.