Fredrik Reinfeldt hamnar i ett politiskt minfält när han på lördagen inleder sin Kinaresa. Västländernas ledare har gjort OS i Peking till ett inrikespolitiskt röstfiskande. Risken är att slutresultatet blir att diktaturregimen stärks.
Kinas förtryck i Tibet var inte okänt när beslutet togs 2001 om att ge olympiska spelen till Peking. Men de flesta politiska ledare såg OS som ett led i ett fördjupat samarbete med Kina efter de misslyckade försöken med internationell isolering och bojkotter efter krossandet av demokratirörelsen 1989.
Men när den kinesiska regimen nu återigen hårdhänt slår ner protesterna i Tibet vaknar världssamvetet på nytt. Och för västländernas politiker tar då hänsynen till sina lättrörliga väljare överhanden. Det gäller att inte missa tillfället att stå på rätt sida när opinionsvinden blåser. Allra viktigast blir det för de amerikanska presidentkandidaterna Hillary Clinton och Barack Obama, vars politiska framtid kan avgöras i dagarna.
Då blir hotet om att eventuellt utebli från OS-invigningen i augusti en billig politisk gest.
Men för statsminister Fredrik Reinfeldt är läget betydligt svårare. Han ska i morgon, lördag, stå öga mot öga med Kinas president Hu Jintao för att försöka bidra till det långsiktiga målet att få med Kina i det internationella klimatarbetet.
Det är svårt att veta om Kinas ledare bryr sig om vad en statsminister från lilla Sverige säger. Men om Reinfeldt hotat med en svensk bojkott av OS-invigningen inför mötet hade möjligheten till dialog om klimathotet troligen varit mycket liten.
Kinaexperter runt om i världen varnar nu för att protesterna mot OS-facklan stärker de nationalistiska strömningarna i Kina när man tolkar det som att västvärlden vill förstöra OS-festen i Peking. Därmed stärks också regimen.
Men inga Kinaexperter har några förslag på hur relationerna med Kina ska hanteras för att bidra till en förbättring av de mänskliga rättigheterna i landet.
I det här krisläget är Fredrik Reinfeldt en av de första västledarna som möter det kinesiska ledarskapet.