Håkan Juholt har avgått. Kvar finns ett ledarlöst parti med det lägsta väljarstödet sedan 1967.
Socialdemokraterna har aldrig stått längre från regeringsmakten än i dag och det brådskar att välja en ny ledare i det djupt splittrade partiet.
S behöver bli ett nytt parti och hitta en ny politik, anser analytiker. Det är dags att inse att tiden som Sveriges största parti är förbi.
Men Juholt är inte ensam skyldig till de dalande opinionssiffrorna. Ledarskribenter av alla färger och politiska bedömare återkommer till det faktum att partiets kris började på Göran Perssons tid.
"Socialdemokraternas kris bär inte Håkan Juholt skulden för. Den grundmurades av Göran Persson och Mona Sahlin och ett helt parti som började se regeringsmakten som viktigare än vad makten kunde användas till", skriver socialdemokratiska Arbetarbladet på ledarplats. "Sakta har Socialdemokraterna blivit till pragmatiker i stället för visionärer.
Oavhängiga Helsinborgs Dagblad anser att Juholt aldrig skulle lanserats som partiledare och att ansvaret därför faller tungt på valberedningen, som borde haft en annan kandidat för att ta partiet ur krisen. "Nu handlar det om att göra upp med den gamla självbilden", skriver HD som menar att S kan glömma ett väljarstöd på 40 procent.
Andra ledarskribenter lägger mer av skulden på Juholt själv.
Sydsvenskan (oberoende liberal) skriver: "Det var inte mustaschen som fällde honom. Det var inte hyresbidraget till kulbons fyra i Västertorp. Det var inte ens fadäsen i Sälen om regeringen, försvarspolitiken och Sverigedemokraterna. Den som fällde Juholt var – Juholt"
Han lyckades inte förvalta förtroendet och han var ingen ledare, konstaterar tidningen och anser att Juholt hade rätt när han sade att "ett så stort parti inte kan ha en ledare som är ifrågasatt, som det diskuteras och pratas kring".
"Fast då hette ledaren Mona Sahlin", konstaterar Sydsvenskan.
Liberala Göteborgs-Posten anser att Juholt var en belastning för sitt parti och att hans uppträdande inte var värdigt politiken, socialdemokratin eller "det Sverige han hoppades få regera". Dessutom, skriver tidningen, behövs en stark opposition "för att hindra statsministern och regeringen att fastna i självgodhetens och maktfullkomlighetens snara".