På hemmaplan vann Socialdemokraterna i Smedjebacken, Södra Dalarna, en jordskredsseger. De gick från 58 procent till 59,5 i valet till kommunfullmäktige. Men i valet till riksdagen var det ”bara” drygt 50 procent av ortsborna som gav S sin röst – och som alla vet: nationellt led partiet ett svidande nederlag.

När Mona Sahlins besked om att hon avgår kom i söndags upplevdes det mest av allt som en lättnad i Bergslagskommunen:

– Vi gjorde en stark valrörelse lokalt. Men överallt möttes vi av vanligt folks misstroende mot partiledningen i Stockholm. Det blev för mycket följa john och för lite egen politik, säger Leif Nilsson, kommunalråd i den numera expanderande kommunen.

Här råder numera bostadsbrist och risken för att det blir brist även på arbetskraft är överhängande. Gruvnäringen satsar, ABB har gått starkt och inflyttningen har bidragit till att kommunen fått hundra nya invånare i åldrarna ett till fem år. De satsningar som gjorts på skola och fritid har dessutom gjorts för egna pengar, låna har man slutat med.

Så det är inte för inte det sitter ett nöjt kommunalråd bakom skrivbordet. Det är dessutom ett kommunalråd som alla på orten känner – och han utstrålar lika delar lokal förankring och självförtroende:

– När vi arrangerar framtidsdialoger med medborgarna kommer det massor av folk till Folkets hus. Där diskuterar vi vardagsfrågor, saker som berör. Jag tror folk här känner sig lyssnade på, det är en del av framgången, säger han.

Men lyssnat, det anser han inte att partiledningen har gjort. Åtminstone inte till rätt rådgivare. Medan de snackat kronor och ören har folket i Smedjebacken velat ha en diskussion om andra värden än låg skatt. Här känner alla någon som är arbetslös eller sjukskriven, att maskorna gått i det nät av trygghet som tidigare fångat upp är tydligt för alla.

– Vi ser effekterna av hur vedervärdigt folk som blir av med jobbet eller blir sjuka blir behandlade. Då blir man mer solidarisk, då förstår man varför rättvisa är viktigt, tror Jan-Olov Norling, skyddsombud på stålverket Ovako Steel.

Han och kollegan Göran Magnusson har sin analys klar. Det är tillbaka till gräsrötterna som partiet måste söka sig. Man kan inte bara prata om storstadsväljarna och deras villkor – det är ute i landet man kan hämta kraft och kämparglöd.

För trots att det går bra för Smedjebacken ökar socialbidragskostnaderna. Uppluckrade regler på arbetsmarknaden gör att de unga bara får osäkra anställningar, och risken ökar att man lämnar den ort som så väl behöver sina medborgare.

– Vi måste ha ledare som fattar hur det är. Som har haft ett vanligt jobb, som har varit arbetslösa, som har slagits mot Försäkringskassan. Vi måste ha folk som vågar stå för solidaritet och en politik för ett samhälle där klyftorna minskar och inte tvärtom, förklarar de båda skyddsombuden.

Och Mona Sahlin då? Låg det henne i fatet att hon är kvinna? Ja, Sverige var kanske inte moget för en kvinnlig statsminister, funderar de båda männen:

– Vi kanske inte backade upp henne tillräckligt, det är ju inte bara hennes fel. Någon borde ha tipsat henne om att det största taktiska misstaget var att de i Stockholm inte protesterade tillräckligt mot den cyniska människosyn som råder.