Fjorton månader senare har drömmen om Danmark falnat något för Sverigedemokraterna och dess partiledare Jimmie Åkesson.
– Dansk Folkeparti lyckades väldigt snabbt föra upp frågan om kostnaderna för invandringen på den politiska agendan. SD har använt riksdagens utredningstjänst otaliga gånger för att ställa frågor där de har velat få fram det som de kallar för ”invandringens kostnader”. Men de har inte riktigt fått de svar som de vill ha, säger Ulla Ekström von Essen, filosofie doktor i idéhistoria vid Södertörns högskola som har bevakat Sverigedemokraterna, till DN.se.
– Sverigedemokraterna förutsätter på något sätt att det ska finnas ett kausalt samband mellan till exempel kostnaden för brottslighet och invandringen. Men om det inte finns något sådant samband spelar det ingen roll hur många gånger man ställer frågan.
Niklas Orrenius är journalist på Sydsvenskan och har skrivit boken ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”, som handlar om just SD. Han håller med om att Sverigedemokraterna misslyckats med att nå Dansk Folkepartis popularitet.
– Så har det ju inte blivit. Men de tycker nog att debatten kring invandring har blivit lite öppnare. Jimmie Åkesson tar till exempel Ilmar Reepalus förslag i Malmö om preliminära medborgarskap som ett tecken på det, säger Niklas Orrenius till DN.se.
Ulla Ekström von Essen säger att allianspartierna förvisso har gått mot en asylpolitik likt den SD efterfrågat i flera år, men att Jimmie Åkessons parti har misslyckats med att lyfta upp sin politik när det har funnits möjlighet.
– Efter terrorattentatet i december var Sverigedemokraterna ganska snabba med att få till en debattdag i riksdagen om ”extremt muslimskt våld. Det blev ju en debattdag men den kom ju att handla om extremt terroristiskt våld över huvud taget. SD talade enbart om muslimsk extrem terrorism och de andra partierna pratade lika programmatiskt om alla sorters politisk extremism, säger Ekström von Essen.
SD:s problem, tror hon, är tudelat.
– Man skulle behöva en skicklig spin doctor, och det har man inte. Och man kanske också behöver ha en partiledare som är mer karismatisk än vad Åkesson är. Om man till exempel jämför med Dansk Folkeparti så har de haft både en karismatisk partiledare och en oerhört skicklig spin doctor.
Niklas Orrenius tror ändå att Sverigedemokraterna är tillfreds med mycket, missnöjt med en del, från det dryga år som man suttit i riksdagen.
Han pekar på två viktiga, negativa händelser för partiet.
• Alliansens uppgörelse med Miljöpartiet som ledde till mer generösa invandringsregler, bland annat genom att papperslösa flyktingar ska ges vård och att deras barn ska få rätt att gå i skolan.
– Då tog ju politiken ett steg i ”fel” riktning. Och där valde verkligen regeringen väg, att man absolut inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna eller låta dem influera svensk politik i sin viktigaste fråga. Reinfeldt har ju varit väldigt tydlig med sin avsky mot Sverigedemokraterna, säger Niklas Orrenius.
– Det är ju tvärtemot den utveckling som SD vill ha. Politiskt har de ju misslyckats.
• Riksdagsledamoten William Petzälls avhopp och övergång till att bli politisk vilde.
– Det har gjort att deras ställning som tungan på vågen har försvagats lite eftersom de bara har 19 ledamöter och 19 mandat att förfoga över. Sedan tror jag kanske att det skadade partiet lite grand. Det verkade lite hafsigt och slarvigt, och det kanske sågs som en del av det ”inkompetenta” SD, den stämpeln som de vill bli av med.
Orrenius säger att riksdagsplatsen dessutom har drabbat SD-politiken ute i landet eftersom att de bästa politikerna har blivit riksdagsledamöter.
– I Skåne märker man att man hör mycket mindre om SD lokalt, trots att de gick fram i Malmö och många andra kommuner. Det är helt enkelt för att det inte är lika drivande folk kvar. I Malmö håller den kommunala listan nästan på att ta slut, det har varit så många avhopp eller folk som har sparkats ut. De har en ganska tunn trupp och det märks främst på nivån under riksdagen.
Men han ser ändå ett parti som står relativt starkt.
Trots kommunpolitikern Erik Hellsborns uttalanden om terrorattentaten i Norge.
Trots riksdagsledamoten Margareta Sandstedts pinsamma felräkning där hon sade att 400.000 euro var samma sak som 40 tusen miljarder kronor.
De uppmärksammade snedstegen har kanske tvärtom påverkat partiet positivt.
– Man måste komma ihåg att de här hånen som Margareta Sandstedt och SD får utstå, det stärker egentligen bara partiets roll som underdog och outsider, något som etablissemanget spottar på. Jag tror egentligen inte att det har varit dåligt för Sverigedemokraterna.
– Egentligen är det lite likt hur det var när Miljöpartiet kom in. Då var medierna också fulla av storys om ”gröna” – i dubbel bemärkelse – miljöpartister som kanske inte alltid gjorde saker på det etablerade sättet.
Orrenius ser ett parti som fortfarande jobbar hårt för att bli bekvämt i riksdagsrollen och som inte har förändrats särskilt mycket sedan riksdagsvalet i fjol.
Det han ser är att den antimuslimska retoriken, som var väldigt tydlig före och under valrörelsen, har tonats ned något.
Men fokusen på nationalism kvarstår.
– Jag tycker att man kan kalla det ett enfrågeparti på så sätt att nationalismen och det som de själva kallar ”återupprättandet av den svenska nationalkänslan” är deras enda fråga. Men det är ju egentligen mer ett perspektiv än en fråga, något som genomsyrar partiet i alla dess frågor. Men de har åsikter i nästan alla politikområden.
Att Sverigedemokraterna nu byter ut sin ideologiska etikett från ”demokratiskt, nationalistiskt” till ”socialkonservativt” spelar liten roll för dess politik, tror Orrenius.
– De här beteckningarna är inget som väljarna bryr sig om så länge de låter likadant när de pratar. De flesta som röstar på Sverigedemokraterna gör det ju för att de vill ha mindre invandring. Och det kommer de fortsätta att göra.
Ulla Ekström von Essen håller med om att ideologin är oförändrad. Och just därför kommer SD alltid att dras med vissa stora bekymmer.
– Man har ett problem med att man drar till sig personer som inte är särskilt smickrande för partiet. Och det gör man för att man har en ideologi som drar till sig sådana människor. Och så länge man har den ideologin så kommer man att dra till sig sådana människor. Sedan kan Sverigedemokraterna hävda hur mycket de vill att de är ett annat parti i dag, säger hon.
Men Niklas Orrenius tror inte att Sverigedemokraterna är ett nytt Ny demokrati, det invandringskritiska partiet som satt i riksdagen 1991–1994.
– SD är väldigt mycket mera ideologiskt drivet, alla går åt samma håll. Det är inte lika många solospelare som det var i Ny demokrati. De har en mycket bättre organisation och ser ut som andra partier, med riktiga kongresser, säger Orrenius.
– De är mycket starkare än Ny demokrati var och kommer inte alls att bli samma dagslända.
SD är här för att stanna?
– Det tror jag.