Det var en annorlunda föreställning i riksdagens andrakammarsal när socialförsäkringsutskottet höll utfrågning om sjukskrivningar och rehabilitering den gångna veckan. Självkritik från ansvariga och nyfikna frågor från lagstiftarna i stället för besked om att allt fungerar och politiska vinklade kommentarer.
Men om det var någon av de drygt 600.000 långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade som tittade på webb-tv var det säkerligen ändå ingen uppmuntrande tillställning.
Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg talade om hur de sjuka behandlas som "Svarte Petter". Ansvaret för att hjälpa dem tillbaka i arbete är utspritt på så många att slutresultatet ofta blir att ingen tar ansvar. Sjukvården har ansvar för medicinsk rehabilitering, kommunen för social rehabilitering, arbetsgivaren för arbetsplatsinriktad rehabilitering, arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad rehabilitering.
Men Försäkringskassan då?
- Vi är inte primär aktör. Försäkringskassans ansvar är att samordna, poängterade Malmborg upprepade gånger och sa att man egentligen inte vill köpa in några rehabiliteringsinsatser för sjuka.
Resultatet har blivit att ingen känt sig ansvarig och att sjukskrivna fått gå månad efter månad utan att någon brytt sig, för att sedan efter ett år riskera att stämplas ut som förtidspensionärer under den officiella beteckningen sjuk- och aktivitetsersättning.
Försäkringskassans minskning av rehabiliteringsinsatser har också lett till drastiska nedskärningar för rehabklinikerna, både offentliga och privata, av brist på patienter trots de hundratusentals långtidssjuka.
Svante Larsson, läkare som arbetat många år med långtidssjuka, berättade inspirerande om att det finns möjligheter för åtta av tio långtidssjuka att återgå i arbete i någon form om det sätts in rehabiliteringsinsatser. Nu är bedömningen från Försäkringskassan att bara två av tio klarar det. För övriga finns bara förtidspension.
- Det är svekfullt mot de här människorna. Och det har egentligen inte hänt någonting på tio år, sade Svante Larsson.
- Rehabiliteringsinsatser bör sättas in senast efter fyra månader; nu dumpas ofta individer på rehabiliteringen när de gått sjuka mellan sju och nio år.
LO:s näringspolitiska chef Irene Wennemo bidrog också med självkritik:
- Facken har nog mest fokuserat på att se till att de sjukskrivna medlemmarna fått behålla sin försäkringskassa, inte på att hjälpa dem tillbaka i arbetslivet.
Irene Wennemo instämde i att ingen på allvar velat ta i problemet under de här tio åren och att det politiska trycket på att inte ta upp frågan var särskilt stort inför valet 2002.
Och det går inte för de ansvariga att säga att man inget visste, för larmrapporterna har varit många ända sedan mitten av 90-talet.
Ansvariga ministrar under de här åren var Maj-Inger Klingvall, Ingela Thalén och Hans Karlsson, men i första hand statsminister Göran Persson, som satte målet 4 procents öppen arbetslöshet framför allt annat.
Nu är det en tidigare sjuksköterska som är ansvarig minister, Cristina Husmark Pehrsson. Hon utlovar radikala åtgärder och rehabiliteringsgaranti, men hittills har den borgerliga regeringen mest skapat ökad oro bland de sjuka med förslag om sänkta ersättningar och oklara besked om det kommer att bli lättare att sparka sjukskrivna.
Regeringen har tillsatt ett flertal snabbutredningar, samtidigt som utfrågningarna fortsätter i riksdagen. Sent omsider verkar alla vara överens om att det är något sjukt med det svenska sjukförsäkringssystemet. Men för hundratusentals människor är det förmodligen för sent.