Svensk politik har blivit en tvåpartidrabbning – S mot M. Småpartiernas dilemma är nu: profilera sig med särkrav för att synas eller ha is i magen och vänta på valrörelsen. Historien talar för det senare.
På tisdag kväll möts Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S) i teveduell i programmet ”Rakt på med K-G Bergström”. Det ger en symbolisk bild av den politiska debatten 2009. De övriga riksdagspartierna har hamnat helt i skymundan och trampar vatten runt 4–6 procent i opinionsmätningarna, medan allt ljus är på Moderaterna och Socialdemokraterna och det sker dramatiska förändringar i väljarstödet för de två i nära nog varje mätning.
För varje mätning med liknande utveckling ökar pressen på småpartiernas ledningar att göra något för att få del av väljarnas ökade politiska rörlighet. Samtliga partier utom V har också kongresser i år där partiledaren riskerar hård kritik om opinionssiffrorna pekar i fel riktning. De borgerliga småpartiernas ledare har också profilerat sig det senaste året.
Kristdemokraterna med sitt nej till könsneutrala äktenskap och Folkpartiet med krav på fler kärnkraftverk och ökade satsningar på försvaret. Och Centerpartiets Maud Olofsson har fått mycket medieuppmärksamhet under Saabkrisen och efter partiets omsvängning om kärnkraften.
Men inget av partierna har fått någon positiv utdelning i opinionsmätningarna av sina solokörningar. Risken är också att utspelen kan tolkas som splittrande då väljarna vill se ett samlat ledarskap.
Småpartierna i den nybildade rödgröna alliansen är i en något annan situation än de borgerliga. Det viktigaste för V och MP är att visa att de kan enas med Socialdemokraterna. De kan också hoppas på att vinna stöd på baksätesåkning i den S-styrda bilen när vänsterväljare vill markera sitt missnöje med Mona Sahlin.
Men under mellanvalsperioder, och särskilt i kristider, riktas allt politiskt fokus på hur regeringen sköter sig. Om den klarar sitt jobb ökar väljarnas förtroende för regeringens främsta företrädare, statsministern och finansministern. Om den inte anses klara sitt jobb visar väljarna sitt missnöje i första hand genom att uttala sitt stöd för oppositionens statsministerkandidat.
Valhistorien visar också att småpartiernas stora chans att få väljarnas uppmärksamhet kommer när valdagen närmar sig:
• Vänsterpartiet gick från att vara helt uträknat i början av valåret 1994 med 3 procent i mätningarna till 6,2 på valdagen.
• Kristdemokraterna gick från 3,5 procent i januari 1998 till 11,8 i valet.
• Folkpartiet låg på 3,7 procent januari 2002, men fick 13,4 i riksdagsvalet.
En framgångsrik valkampanj med vinnande krav kan på några få veckor åstadkomma mycket mer än fyra år av ständiga utspel.
Småpartierna kan också känna sig mer lugna inför valet 2010; de har samtliga skaffat sig en livlina genom att ansluta sig till en allians. Om opinionsmätningarna visar att KD riskerar att åka ur riksdagen kan M-sympatisörer stödrösta på partiet och veta att det i praktiken är en röst för Fredrik Reinfeldt som statsminister. Och S-sympatisörer kan på samma sätt stödrösta på V och veta att det är ett sätt att få Mona Sahlin som statsminister.
Valhistorien påminner också om att även stora partier kan falla. Moderaterna nådde över 30 procent i helgens Sifomätning. Ännu bättre såg det ut hösten -97 då partiet gick upp till 35 procent. I valet året därpå fick M 22,9.