Den borgerliga alliansen har blivit sin egen framgångs fånge. Varje tecken på oenighet riskerar nu att tolkas som ett haveri i samarbetet. Men den avgörande frågan blir vilket av de båda regeringsalternativen som framstår som mest trovärdig när valrörelsen börjar.
Den oväntat stora uppgörelsen mellan de borgerliga partierna i Bankeryd i slutet av augusti har skruvat upp förväntningarna till nivåer, som med nödvändighet måste sluta med ett magplask. Eftersom det är fyra partier med delvis mycket skilda åsikter, och med olika väljargrupper att ta hänsyn till.
Magplasket kom redan förra veckan när moderatledaren Fredrik Reinfeldt plötsligt började tala om att sänka ersättningen till de sjuka, trots att han bara några veckor tidigare gått med på folkpartiets krav att inte sänka sjukpenningen det första året. Moderatledningen hade uppenbarligen inte insett hur hårt utspelet skulle tolkas som en splittring av den borgerliga alliansen, och vilken chockeffekt det skulle få på folkpartiet.
När folkpartiet dessutom drabbades av nedgången i DN/Temo-mätningen känner sig partiledningen nu tvingad att binda sig hårdare än någonsin vid löftet om att ersättningsnivån inte ska röras av en borgerlig regering.
När de borgerliga partiledarna i går presenterade sina budgetalternativ försökte de balansera mer skickligt mellan att understryka sin stora enighet och att lansera sina egna förslag.
Fredrik Reinfeldt ansträngde sig nu allra mest att poängtera att Bankerydsuppgörelsen är den mest omfattande den politiska oppositionen någonsin presenterat inför ett val i Sverige. Men det är också moderaterna som vunnit mest på samarbetet, och med budgetförslaget kastar Reinfeldt nu ut ett brett fiskenät mot stora socialdemokratiska väljargrupper.
Folkpartiet och kristdemokraterna tycks främst kasta ut krokar högerut i hopp om att fånga moderata väljare. Med förslag om sänkt värnskatt kan de hoppas vinna över höginkomsttagare som är missnöjda med den nya moderata skattepolitiken.
Det är kristdemokraterna som ligger sämst till i opinionsmätningarna, och det var också Göran Hägglund som framstod som den stora solospelaren den här budgetdagen. Röstkrokarna kastades ut till bilister, till småbarnsfamiljer, till villaägare, till fattiga pensionärer och till arbetande pensionärer.
Men de här solodribblingarna, som också är ett försök att mota Junilistan, tas troligen med en axelryckning av de övriga i alliansen. För så länge de är överens förstår de flesta väljare att kristdemokraterna har mycket små chanser att få igenom sina krav.
Statsminister Göran Persson och hans ministrar försöker nu få den politiska debatten att främst handla om de borgerligas förslag, för att få det att framstå som den regeringspolitik som ska granskas. På så sätt kan socialdemokraterna hoppas slippa granskningen av det egna regeringsalternativet. Persson har också fått det lätt efter moderaternas taktiska klavertramp med utspelet mot de sjuka.
De borgerligas budgetluntor visar att de fortfarande har en bra bit kvar till en färdig regeringspolitik, som väljarna kan ta ställning till. I valmanifestet behövs troligen gemensamma besked om såväl fastighetsskatten som ersättningsnivåerna för att väljarna ska veta vilken politik som väntar vid ett regeringsskifte.
Men Göran Persson har redan sagt nej till att presentera något motsvarande, vilken politik som han kan hoppas få majoritetsstöd för i valet nästa år. Han går till val på socialdemokraternas politik, trots att han kommer att behöva stöd av såväl miljöpartiet som vänsterpartiet för att ha någon chans att kunna regera vidare.
Frågan blir då om väljarna ser valet 2006 som ett ställningstagande mellan den borgerliga alliansen och socialdemokraterna, eller mellan de borgerliga och den outtalade s-v-mp-alliansen.