Två nya toppjobb står lediga i EU 2009, och sökandet efter kandidater har redan börjat. Tony Blair och Carl Bildt pekas ut som favoriter. Låt mig resa några invändningar.
Det är ännu en ganska öppen fråga hur mycket makt den nye "EU-presidenten" och "EU-utrikesministern" verkligen kommer att få.
Därför får valet av de två första på posterna stor betydelse de kommer att forma rollen
EU-presidentens officiella titel är mindre anspråksfull: ordförande för Europeiska rådet. Han/hon ska leda toppmötena och arbetet däremellan, och väljs av medlemsländernas stats- och regeringschefer för 2,5 år, som kan förlängas till fem.
EU-utrikesministerns titel är: unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik. Han/hon ska vara ordförande för utrikesministrarnas möten och dessutom vice ordförande i EU-kommissionen.
De två får ingen formell makt; den ligger kvar hos medlemsländernas regeringar som ska fortsätta att turas om att styra EU:s beslutsapparat ett halvår i taget. Det är Sveriges tur hösten 2009.
Frankrike är EU:s ordförandeland hösten 2008 då toppcheferna ska utses. Och president Nicolas Sarkozy har redan pekat ut Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair som lämplig EU-president.
Det är ett märkligt utspel, för Blair är långtifrån oomstridd i EU-kretsen. Hans stöd till USA:s invasion i Irak splittrade EU, och han misslyckades med att svänga den negativa brittiska EU-opinionen under sina år vid makten. Att Storbritannien står utanför EMU och passunionen och fått undantag från viktiga delar av det nya EU-fördraget minskar ytterligare Blairs möjligheter att framstå som en trovärdig ledare för hela EU-projektet.
En sak som dock är rätt med Tony Blair är att han under flera år ingått i gruppen av stats- och regeringschefer i EU som lärt känna varandra väl. Det är bara sådana som har chans på det här jobbet.
Men alla som sett hur det går till när EU tillsätter toppjobb vet att det handlar om en kohandel mellan medlemsländerna där kandidaternas personliga kvalifikationer väger ganska lätt jämfört med överväganden som balansen mellan stora och små länder, mellan vänster och höger, nationell prestige och vems tur det är. Och bland EU:s federalister minns många än att Storbritannien två gånger stoppat belgiska regeringschefer från att väljas till ordförande för EU-kommissionen.
Därför kan man misstänka att Sarkozys lansering av Blair mest är en taktisk manöver för att andra regeringschefer ska få ägna kraft åt att skjuta ner det och öka möjligheten för franske presidenten att få igenom sin verkliga kandidat som "kompromissnamn".
Att hitta en "EU-utrikesminister" kan bli ännu mer komplicerat. För här vill också EU-parlamentet och kommissionens ordförande vara med och bestämma eftersom personen också ska ha plats som utrikesansvarig i kommissionen.
Utrikesminister Carl Bildt, som är internationellt känd som Bosnienmedlare, har redan förespråkare i EU-parlamentet. Men bland hans motståndare finns den som ska leda urvalsprocessen, president Sarkozy.
Bildts och Sveriges aktiva stöd för Turkiets EU-medlemskap går på tvärs mot Sarkozy, som gör allt för att stjälpa förhandlingarna. Regeringscheferna i Österrike och Cypern är också hårda motståndare till Turkiet.
Ett annat handikapp för Carl Bildt som EU-utrikestalesman är att det inte får bli för många högerpolitiker från små medlemsländer i det slutgiltiga pussel som EU-ledarna ska lägga.
Fortsättning lär följa, för förhandlingar om toppjobben i EU brukar innehålla många dramatiska kapitel.