Det lyckliga äktenskapet mellan det svenska etablissemanget och popbranschen är över. Leif Pagrotsky dricker inte längre drinkar med Cardigans i Cannes och näringslivets förlag Timbro varnar i en debattbok för att den unga, vänstervridna popen förför ungdomen.
DN:s kartläggning borde lugna Timbro i ett avseende: de radikala rockare som näringslivet pekar ut påverkar inte topppolitikerna i något parti. Avståndet mellan den nyproducerade popmusiken och det politiska etablissemanget är stort.
Det gäller framför allt socialdemokraterna och de borgerliga. Statsminister Göran Persson lyssnar helst på den store tenoren Jussi Björling (1911-1960). Folkpartiets Lars Leijonborg har Elvis Presley (1935-1977) som en gemensam favorit tillsammans med Persson, men spisar också Louis Armstrong (1901-1971).
Kd-ledaren Göran Hägglund är svag för Verdi och Rolling Stones, Fredrik Reinfeldt, m, är rebell ihop med Magnus Uggla medan centerns Maud Olofsson sjunger med till Tommy Körberg och Bruce Springsteen.
Kristdemokraternas partiledare säger lite motvilligt "storbandsjazz" efter att ha funderat en stund på vilken musikgenre som ligger närmast hans partimedlemmar.
- Centerpartister tar inte ut svängarna så mycket, det visar målgruppsanalyser och annat. När det gäller musik är det nog svensktoppen, dansband och lite mer hemvävt, säger centerns partisekreterare Jöran Hägglund.
Flera partiledare vittnar om sin kärlek till musik. Ingen kan dock påstå att de utgör något musikaliskt avantgarde.
Socialdemokraternas berömda förmåga att suga upp nya subkulturer är som bortblåst när det gäller musik.
Veganflirtaren Göran Persson lyssnar inte på några meningsfränder från straight edge-rörelsen utan på Elvis som ju hade betydligt mer liberala matvanor.
Precis som i EU-politiken och synen på USA:s krig mot terrorismen skiljer miljöpartiet och vänsterpartiet ut sig. Den egentliga blockgränsen skär, även musikaliskt, rakt igenom regeringsunderlaget.
Visserligen har det gubbrockande borgerliga och socialdemokratiska blocket ett visst stöd hos språkröret Peter Eriksson. Men Erikssons rangordning av äldre män med gitarr antyder ett mer självständigt öra: Jackson Browne är västkustrock för konnässörer.
Kollegan Maria Wetterstrand och vänsterledaren Lars Ohly går också sina egna vägar. Tindersticks svarta depprock, som Wetterstrand hyllar, har ett vemod som knappast underlättar de grönas möjligheter att få ministerposter av tv-käcka socialdemokrater.
Lars Ohly delar visserligen sin fascination för Queen och Thåström med fler invånare än vad som brukar rösta på vänsterpartiet. Men i de politiska toppkretsarna är han ett unikum som lyfter Bob Hunds distoriserade gitarrer och egensinniga lyrik till höga höjder. Hans partisekreterare Pernilla Zethraeus intresse för världsmusik och hiphop understryker partiets musikaliska egenart.
Det nuvarande regeringssamarbetet är från musikaliska utgångspunkter således dömt att misslyckas. DN:s kartläggning, som bygger på uppgifter från partiledarna, partisekreterarna och gruppledarna i riksdagen, visar att det är socialdemokraterna och centern som bäst går i takt med varandra.
Socialdemokraternas gamla centersamarbete tycks ha oväntat goda förutsättningar inför regeringsbildningen efter valet 2006. Länken mellan topparna inom socialdemokraterna och centern heter Bruce Springsteen. Arbetargrabben som alltid sitter i bilen på väg bort från hålan han är född i, till ett bättre liv någon annanstans, berör både röda och gröna hjärtan.
Under Göran Persson, men på mycket hög nivå inom socialdemokratin, finns en utbredd Springsteenkult. Mona Sahlin har skrivit ett offentligt kärleksbrev till sångaren med det stora underbettet och Leif Pagrotsky har sagt sig vilja återfödas som "The Boss".
Samordningsminister Pär Nuder, som är en av de hetaste kandidaterna till att efterträda Persson, utmärkte sig redan som ungdomförbundare. Inför den legendariska konserten på Ullevi 1985 försökte han förmå Springsteen att på scen bära kampanjknappen "Rör inte min kompis!" som SSU hade tagit till Sverige.
Senare har Nuder avslöjat att Olof Palmes högra hand Kjell Larsson ville ge Olof Palme-priset till Springsteen. När Nuder tagit över det socialdemokratiska partiet kan han vara tryggad att hitta en musikaliskt pålitlig koalitionspartner i centerledningen.
Maud Olofsson listar Springsteen som tredje namn och centerns partisekreterare placerar honom redan på andra plats. Centern och socialdemokraterna bröt definitivt med varandra 1998 och visar i dag inga ömma känslor sinsemellan.
Men både Pär Nuder och Maud Olofsson torde veta vad Bruce Springsteen sjunger i Atlantic City: "Everything dies, baby, thats a fact, but maybe everything that dies some day comes back."