Interna strider är förödande för alla partier och Kristdemokraterna är inget undantag. Göran Hägglund besegrade sin utmanare men det är uppenbart för alla att han saknar stöd från nästan en tredjedel av partiet.
Den akuta krisen inom Socialdemokraterna hann knappt ebba ut förrän det var dags för Kristdemokraterna att ta itu med sina interna problem. S-ledaren utsågs efter en ledarkris där den sittande ordföranden tvingats bort. Hägglund utmanades däremot öppet av en falang som vill ha bort honom.
Socialdemokraterna verkar till slut ha förstått hur de interna striderna skadar partiet och talar allmänt om att det är dags att enas och sluta med krypskyttet. På KD:s riksting hördes liknade tongångar.
Men Stefan Löfven har en fördel som Hägglund inte har. S-ledaren valdes enhälligt och det är ingen som vet om, och i så fall hur många, som hellre hade sett någon annan. Medan det nu är allmänt känt att en tredjedel av ombuden på KD:s riksting hellre ville ha Odell. Det gör att Hägglund får större tryck på sig än tidigare att lyssna på kritikerna.
Kristdemokraterna har inte råd med öppna konflikter som skrämmer bort väljarna. Stödet för KD har sjunkit från 5,7 procent i valet 2010 till ungefär 3 procent i opinionsundersökningarna.
Att partiet klarat sig kvar i riksdagen de senaste valen beror till stor del på moderata stödröstare som går tillbaka till moderpartiet efter valen. Sviker stödröstarna kan det leda till att alliansen förlorar nästa val.
De senaste opinionsundersökningarna visar visserligen att alliansen får fler röster än de rödgröna även utan KD. Men om Socialdemokraternas nye ordförande Stefan Löfven lyckas locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna och Moderaterna behöver alliansen alla fyra partierna.