Lars Leijonborg och Jan Björklund byter roller med varandra. Det kan innebära problem, varnar statsvetare.
- Principiellt finns det två problem med arrangemanget. För det första är det en god grundregel att avgående chef inte jobbar kvar vid sidan av den tillträdande chefen i en organisation. Lars Leijonborg var departementschef på utbildningsdepartementet och basade då över Jan Björklund. Nu blir Jan Björklund chef över Lars Leijonborg både på departementet och i någon mening som partiledare. Kommer Lars Leijonborg att kunna avhålla sig från att peka med hela handen, och samtidigt undvika att uppfattas som en politisk fördetting? säger professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld.
Han ser också en risk för att det kan gå ut över forsknings- och högskolefrågorna.
- Ansvarig minister blir en person som inte är departementschef och som just valt att trappa ned sitt politiska engagemang, säger Bjereld.
Professor Marie Demker påminner om att en liknande situation redan råder i regeringen med Carl Bildt under Fredrik Reinfeldt. Skillnaden är att Leijonborg och Björklund arbetar i samma departement.
- Det gör saken mer pikant. Förklaringen är troligen att för borgerliga politiker är ministererfarenheten tillräckligt sällsynt för att den skall vara viktig att slutföra under mandatperioden och att Leijonborg har profilerat sig i utbildningspolitiska frågor under lång tid och vill slutföra arbetet med vad han påbörjat i sitt departement, säger Marie Demker.
Styrkan med arrangemanget är att departementet får en kontinuitet, vilket är viktigt för en borgerlig alliansregering och att en av alliansens grundare finns kvar i regeringskretsen, anser hon.
- Svagheter är att Björklund kan få en svagare sits i partiledarkretsen samt att det kan bli någon form av "dubbelvälde" i partiet. Ledningsfrågan kan bli oklar, säger Marie Demker.