Sverige tog aldrig verklig politisk strid för sin restriktiva alkohollinje inom EU, och därför har svensk alkoholpolitik efter EU-inträdet blivit en serie reträtter inför juristerna i Luxemburg.
Kanske hade EU-domarna i Luxemburg fattat ett helt annat beslut om privatimporten av nätsprit till Sverige om inte de franska och holländska väljarna för två år sedan röstat nej till förslaget till ny grundlag för EU.
Denna ratade text slår nämligen i artikel III-278 fast att direkt skydd av folkhälsan vad gäller tobak och missbruk av alkohol är ett område där EU kan vidta gemensamma åtgärder.
Det innebär att insatser för att skydda folkhälsan mot alkohol där för första gången ges ett uttryckligt europeiskt grundlagsskydd som hittills bara den fria handeln med alkohol haft.
Men eftersom EU-konstitutionen hamnat i frysboxen får vi aldrig veta om dess artikel III-278 hade lett till ett annat utslag i Luxemburg i tisdags. Däremot kan vi konstatera att den svenska regeringens kamp för att ge svensk alkoholpolitik ett rättsligt skydd i Europa kom i senaste laget.
Det var naturligtvis ingen konst att förutse att EU-inträdet 1995 skulle medföra vissa problem för bärande pelare i denna politik. Både det svenska statliga distributionsmonopolet för alkohol och de hårda inskränkningarna av hur mycket alkohol resande svenkar fick ta med sig över gränserna stred mot den gemensamma marknadens principer om fri konkurrens och fri rörlighet.
Frågorna var också uppe i Sveriges medlemsförhandlingar. EU-kommissionen försäkrade välvilligt att det svenska alkoholmonopolet inte stred mot EU:s regler, och därmed ansågs Systembolaget räddat. Och dåvarande Europaministern Ulf Dinkelspiel förklarade en natt i februari 1994 entusiastiskt hur Sverige med ett listigt använt veto skulle kunna behålla sina regler om resesprit för evigt.
Men de svenska förhandlarna underskattade utjämningstrycket på EU:s inre marknad. När domarna i Luxemburg fick ta ställning till konkreta fall tvingades Sverige slopa särreglerna om resesprit, och Systembolaget klarade sig bara med ett nödrop från att skrotas.
Utslaget om resespriten är bara det sista i en rad domstolsbeslut som försvagat den svenska alkoholpolitiken.
På andra områden där svenska särregler stred mot EU:s regelverk tog dock den svenska regeringen strid i stället för att nöja sig med lugnande försäkringar. Svenska förbud mot farliga kemikalier räddades med tidsbegränsade undantag, följda av en framgångsrik kamp för att Sveriges regler skulle bli hela EU:s. I EU-parlamentet kämpade svenska parlamentariker framgångsrikt för att hela EU skulle förbjuda tillväxthormoner i djurfoder.
Men för den svenska alkoholpolitiken fördes inga sådana närstrider i institutionerna i Bryssel, kanske för att det inte är någon given röstvinnare att bråka för att alkohol i Sverige ska vara dyr och svårtillgänglig. Då blev det i stället juristerna i domstolen som fick avgöra.
Och då vet man aldrig hur det går. Man kan inte ens vara säker på att domstolen ställer sig bakom rekommendationen från sin chefsjurist, generaladvokaten. (Därför är det också för tidigt för de svenska facken att jubla över segern i Vaxholmsmålet.)
På senare tid har svenska regeringar börjat agera i Bryssel för alkoholpolitiken. Men det kan vara tio år för sent.