Inför omvärlden och väljarna framställer sig ofta Sveriges regering och de svenska politiska partierna som öppenhetens förkämpar. Ändå är vi tillsammans med Schweiz, San Marino och Malta de enda västeuropeiska länder som framhärdar i att låta större bidrag till politiska partier vara hemliga. Trots kritik från Europarådet och antikorruptionsorganisationer.
Här har den gamla korporativistiska traditionen, där saker och ting sköts informellt i samförstånd och utan insyn, levt kvar. Samma syn har också gällt lobbyning, som lagregleras i många andra länder.
Självreglering, staten ska inte lägga sig i partierna, har förespråkarna argumenterat. Korruptionsriskerna har inte setts som så allvarliga.
År 2004 presenterade en statlig utredning ett lagförslag som tvingar partierna att redovisa identiteten på de givare som skänker mer än 20 000 kronor. Förslaget ligger fortfarande kvar i regeringskansliet.
Den frivilliga överenskommelse som finns har inte alla riksdagspartier skrivit under. M och KD har ansett den för långtgående, trots att den har fått kritik från bland annat Institutet mot mutor för att vara tandlös och inte uppfylla Europarådets krav på sanktioner och kontroll.
Om Moderaterna nu ger upp sitt hårdnackade motstånd, under press av sina allierade partier samt S, V och MP, så är det ett steg på vägen mot en anpassning till omvärlden. Och dessutom till partiets image som allmänintressets företrädare. Det innebär också en press på Sverigedemokraterna, som fått stora hemliga bidrag.
Men vad händer om Moderaterna inte vill ändra sig? Förhandlingarna pågår ju fortfarande. Är då FP, som drivit frågan starkt, och C beredda att göra upp med de rödgröna och köra över sin allierade i denna fråga? Förra mandatperioden var de inte det.