Sverige hamnar några dagar den här veckan i det internationella rampljuset, och det kan också skänka extra glans över den svenska regeringen. Men toppmötet om Irak är ett politiskt minfält för Fredrik Reinfeldt, där det gäller att balansera rätt för att inte uppfattas som supporter till George Bush.
När den stora konferensen om Iraks civila utveckling drar in på Infra City i Upplands Väsby på torsdag sker det inte på initiativ av den svenska regeringen. Sverige har inte haft som ambition att bli någon ledande aktör i den här laddade konflikten, som handlar om hur FN och det internationella samfundet ska få en roll i utvecklingen i Irak efter den USA-ledda invasionen och det inbördeskrigsliknande kaos som råder i stora delar av landet.
Det är FN och Iraks regering som vänt sig till Sverige för att hitta en neutral plan för det höga spel som pågår om landets framtid. Svenska utrikesdepartementet fick också bara sex veckor på sig att ordna det säkerhetsmässigt komplicerade mötet.
Men att Irakkonferensen hålls i Sverige gör också att statsminister Fredrik Reinfeldt automatiskt hamnar på den världspolitiska scenen. Reinfeldt får möta FN-chefen Ban Ki Moon, USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och Iraks premiärminister Nuri Maliki för bilaterala möten och agera välkomnande värd vid mötet.
Förre statsministern Göran Persson nådde sin största popularitet på hemmaplan under den period då han kunde agera som internationell ledare när Sverige var ordförandeland för EU.
I väljarnas omdöme om sina politiska ledare spelar uppenbarligen bilden av deras internationella ledarskap en betydelsefull roll även om de flesta partierna står enade i utrikespolitiska frågor.
Men internationella klavertramp kan också slå tillbaka inrikespolitiskt. Och den risken finns förvisso med Irakkonferensen.
Förre toppdiplomaten Sverker Åström har med visst medhåll från den socialdemokratiske biståndsministern och kabinettssekreteraren Pierre Schori anklagat regeringen för att legalisera den amerikanska politiken i Irak genom att låta konferensen hållas i Sverige.
Från den nuvarande socialdemokratiska ledningen ligger man dock lågt inför Irakkonferensen, till skillnad från kritiken mot Fredrik Reinfeldt inför hans Kinaresa i april.
Det är också svårt att kritisera att Sverige, som omhuldar FN:s roll i internationella konflikter, ställer upp när FN:s generalsekreterare ber om hjälp.
Men motståndet mot USA:s invasion i Irak var mycket starkt i Sverige, och förtroendet för president George Bush nådde rekordlåga nivåer. Samtidigt var många borgerliga politiker för USA-invasionen när den inleddes och vill inte gärna bli påminda om det i dag efter det kaos som blev följden. Därför har Fredrik Reinfeldt en grannlaga uppgift när han möter utrikesminister Condoleezza Rice.
Hans linje verkar bli att framföra kritik mot USA:s sätt att föra kriget och poängtera att det också är USA som har huvudansvaret för återuppbyggnaden av landet. Reinfeldt kan peka på hur Sverige fått ta emot tiotusentals flyktingar till följd av kriget. Samtidigt kan han inför den invandringskritiska opinionen på hemmaplan ta upp med den irakiska regeringen att återtagandeavtalet av flyktingar ännu inte lett till några resultat.
Dessutom är Fredrik Reinfeldt angelägen om att spela ner förväntningarna på mötet redan i förväg. På det sättet vill han undvika att anklagas som medansvarig om Irakkonferensen slutar i ännu ett västgötaklimax eftersom så mycket fortfarande är ogjort inne i Irak för att skapa förutsättningarna för en fredlig utveckling i landet.