UD har nu ställt samman vad som hände minut för minut efter det att tsunamin slagit till mot semestrande svenskar på den thailändska halvön Phuket.
Utrikesminister Laila Freivalds anser sig därmed ha en så bra överblick att hon för första gången är beredd att i detalj låta sig intervjuas om hur UD hanterade katastrofen.
Vilka var de största misstagen UD gjorde?
- Jaa, jag vet inte om man ska kalla det ett misstag, men vi insåg inte omfattningen förrän successivt. Och det gjorde att vi inte fullt ut kunde fullgöra uppgiften på det sätt som vi skulle ha önskat. Jag trodde först att det bara var jag som inte insåg att katastrofen skulle kunna få den omfattning den fick förrän på måndag morgon, dagen efter katastrofen. Men jag märker i materialet att det faktiskt gällde alla, säger Laila Freivalds och tillägger:
- Jag vet inte hur man ska förklara det. För min egen del handlar det om att jag inte visste vad Phuket är. Jag vet det nu, jag visste inte det då.
Du visste inte att det var ett så populärt semestermål?
- Jag hade absolut ingen aning om det. Och jag förstod inte varför just svenskar var så hårt drabbade förrän jag själv var på plats i Khao Lak i Thailand och fick se den anläggning som nästan helt var bebodd av svenskar och som var värst drabbad. Det var inte lika i hela området, bara en kilometer därifrån fanns en anläggning som nästan inte var rörd. Men på söndagen visste jag ingenting om detta.
Om du haft släkt och vänner som tidigare besökt området, hade du reagerat annorlunda?
- Ja absolut. När jag pratat med människor efteråt har jag förstått att den kunskap och erfarenhet man hade var av stor betydelse. De som själva varit där eller hade släktingar som varit där hade en annan möjlighet att förstå, även om den kunskapen inte var tillräcklig.
Chefen för UD:s konsulära enhet, Jan Nordlander, har ju fram till ganska nyligen varit ambassadör i Thailand. Han måste ha vetat vad Phuket är.
- Han insåg inte vidden av det hela förrän han var på plats. Det räcker inte med den ena kunskapen, att det fanns många svenskar där, utan man måste ha också den andra, om vad en tsunami är.
- Jag träffade en professor från Karolinska institutet i går som sade "Journalister vill inte lyssna när jag säger ´jag har aldrig hört talas om tsunami, jag visste ingenting om det fast jag borde ha vetat´". Men det fanns förstås andra som visste.
Varför kunde inte UD, precis som polisen, utgå från det värsta i stället för att vänta på uppgifter om saknade, döda och skadade? (Som DN avslöjade i går beslutade polisen om katastrofberedskap redan tidigt på annandagens morgon.)
- För UD:s och thailändska ambassadens räkning handlade det i första hand om att ta reda på vad som hänt. Och omedelbart inträffade det att det började ringa. Såväl de som satt på UD som på ambassaden blev oerhört upptagna av att det ringde människor.
Vad drar du för slutsats av detta inför framtiden?
- Vi kan inte bygga på vad människor råkar veta på grund av personlig erfarenhet eller tidigare profession. Vi måste bygga ett system som gör att vi får fram och kan föra vidare relevant information för vårt beslutsfattande. Därför ska vi nu bygga ut det konsulära informationssystemet och förbättra samordningen mellan olika informationskällor.
Gjorde ni andra misstag?
- Alla de här människorna som satt och svarade i telefon hade inte tillräckligt bra gruppledarskap. Därför kommer vi att leta rätt på erfarna konsulära tjänstemän som ska ha ledande funktioner i händelse av kris.