- Redan i dag, med 80 procents ersättning, så är det ju knappt man håller näsan ovanför vattnet. Hur blir det då med 65 procent? undrar Solveig Sved med en grimas.
61-åriga Solveig har varit arbetslös sedan 1990. Men hon har inte givit upp. Hon har så mycket energi, säger hon, och ska absolut ha ett jobb.
På sitt cv som hon just skickat ut till sju företag beskriver hon sig som "en krutgumma som inte går av för hackor".
Bland annat erbjuder hon kundservice och receptionsarbete, och säger sig också gärna koka kaffe, hålla rent och serva övrig personal.
Hon har gått massor med kurser. Men de fasta jobb hon sökt genom åren har tillsatts med andra sökanden.
- I dag får jag ut 10.500 kronor i aktivitetsgarantin, och hyran är på 4.800. Jag är ensam om alla räkningar. Med 65 procent blir man ju tvungen att gå till socialen för att få det att gå ihop. Och det var väl bidragen den här regeringen ville bort ifrån? frågar hon menande.
Flera av kvinnorna runt bordet i fikarummet instämmer över sina kaffekoppar.
Alla är mellan 45 och 60, och har förutom en lång arbetslöshet i bagaget också någon form av krämpor, och klarar därmed inte att ta vilket jobb som helst.
Nu går de kursen "Finn din väg" här på arbetsförmedlingen.
- Jag är rädd att målet med sänkningen av ersättningen är att man ska få oss att ta jobb för 60 kronor i timmen, säger Christel, 60, som inte vill säga sitt efternamn.
Hon pekar på risken att högre a-kasseavgifter försvagar facket, och därmed kollektivavtalens garantier för arbetsvillkor och lägstalöner.
- Får man så låg a-kassa så tar man ju vilket jäkla jobb som helst, bara det ger aningen mer pengar. Sedan får man söka socialbidrag för att täcka upp. Eller ha tre jobb samtidigt, som i USA. Men vad händer om man inte orkar, eller inte får de tre jobben?
- Man får bo i kollektiv, skjuter Solveig in.
- Eller på gatan, muttrar Christel.
Hon förlorade sitt kontorsjobb 2001, och har sedan dess drabbats av en reumatisk sjukdom.
Hon skulle inte orka arbeta heltid.
De som är i dag är omöjliga på arbetsmarknaden riskerar att också fortsättningsvis ha en omöjlig situation, befarar hon.
- De tvingas jobba, men kan inte försörja sig själva.
Christel har arbetat sedan hon var tolv, och varit fast anställd på heltid till 55, påpekar hon.
- Jag har alltid tagit tag i alla situationer och klarat mig själv. Och förut hade jag ju en del fördomar mot dem som var arbetslösa, tänkte att de inte ansträngde sig tillräckligt, utan bara gick på bidrag. Men när man själv är i den här situationen inser man att det faktiskt är ganska tufft.