Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

Tydligt och tungt av Löfven och Reinfeldt

Både socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt klarade sig bra i söndagens debatt. Det konstaterar DN.se:s retorikexpert Fredrik Söderquist, studierektor i retorik vid Södertörns högskola.

Helhetsintryck
Oppositionen dominerade debatten eftersom Löfven gjorde en stark insats samtidigt som Reinfeldt trädde tillbaka till förmån för övriga allianspartier. Dessa kunde dock inte fylla tomrummet, när Lööf gjorde bort sig, Hägglund hamnade i försvarsställning och övriga oppositionspartier var på hugget.
 
Partiledarnas insatser
Stefan Löfven (S)
Löfven börjar bli varm i kläderna, och gör en stark uppryckning sedan förra partiledardebatten. Han är påläst, har pondus och tar flest repliker (cirka 25). Särskilt stark är han i första delen, där han attackerar regeringens jobbpolitik (”Ni är bra på siffertrixande.”) och effektivt slår tillbaka mot anklagelsen om skattechock för näringslivet. Han är tydlig med sina förslag (”Det handlar om tre saker.”), använder konkretion och även humor. De olika förslagen går väl ihop med den verklighetsbild, som Löfven etablerade i Almedalstalet, där närings- och innovationspolitik är grundbulten för Sveriges konkurrenskraft med värdeord som ”pragmatisk”, ”individ” och det egna slagordet ”hållbar frihet”.
 
Fredrik Reinfeldt (M)
Reinfeldt hanterar debattformatet väl, och gör en bra insats genom att hålla sig till sin inarbetade argumentationslinje. Tydligt är att han låter småpartierna ta mer plats – med 14 repliker talar han minst i debatten. Reinfeldt gör en poäng av att småpartierna fått stort genomslag i budgeten, och det i huvudsak de som får försvara regeringens politik. Det ger Reinfeldt extra tyngd, när han själv går in i debatten, som när han angriper socialdemokraternas satsningar på skolan (”Vi är lite noggranna med hur man räknar igenom förslag”), men övriga allianspartier kan inte fylla hans tomrum.

Göran Hägglund (KD)
Hägglund gör en hyfsad insats, när han försvarar regeringspolitiken, men han hamnar i försvarsställning i debatten om sjukförsäkringssystemet, vinster i välfärden och den blygsamma skattesänkningen för pensionärer. Påståendet att pensionärerna kan köpa mer än ett happy meal med regeringens politik inbjuder till skämt från motståndarna. Förutom en pliktskyldig mening om familjens betydelse i skolpolitiken ser man inte heller mycket av den kristdemokratiska politiken.
 
Annie Lööf (C)
Lööf gjorde en blek debattinsats både som försvarare av regeringspolitiken och som företrädare för centerpartiet. Tydligt är att hon nu värnar om landsbygdsbasen på bekostnad av miljöpolitiken. I debatten upprepar hon vad någon annan precis har sagt (Björklund), brister i konkretion (”Vi har statistik som visar…”) eller glider ifrån ämnet, som när hon försvarar innovationer inom läkemedelsindustrin när övriga partiledare debatterar vinster i välfärden. I en debatt måste man kunna gå i klinch med sina motståndare istället för att som Lööf brygga över till något annat. Den strategin skapar bara distans.
 
Jonas Sjöstedt (V)
Sjöstedt har hittat en bra kompromiss mellan att vara ursinnig (förra partiledardebatten i Agenda) och apatiskt lugn (årets Almedalstal). Nu hettar det till i hjärtefrågor som vinst i välfärden och flyktingpolitiken samtidigt som Sjöstedt kan hålla en saklig ton, vilket ger honom större trovärdighet. I stort en godkänd debattinsats även om vänsterpartiet blir mer marginaliserat, när det inte ingår i ett rödgrönt samarbete.
 
Jan Björklund (FP)
Björklund lyckas förena ett försvar av regeringspolitiken och attacker på oppositionen (”Är världens högsta skattetryck lite för lågt?”) med att lyfta fram folkpartiets politik (för en "dynamisk" arbetsrätt och fortsatt kärnkraft). Han är dock mer återhållen än vanligt och återanvänder exempel (”Lilla Hibo” från årets Almedalstal) från tidigare tal och debatter.
 
Åsa Romson (MP)
Romson har blivit säkrare i debatten även om hon ibland snubblar på orden. I debatten positionerar hon miljöpartiet som egen politisk kraft genom att både berömma och kritisera alliansen samtidigt som hon ofta bryggar över till miljöfrågorna. En sammantaget godkänd debattinsats.
 
Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har bytt strategi från att peka på sverigedemokraterna som tänkbart samarbetsparti till alliansen till att peka på distans till övriga partier för att profilera partiet. Liksom i Almedalstalet blir återigen invandrings- och integrationspolitiken huvudnummer, vilket gör att Åkesson blir isolerad i partidebatten med få riktiga meningsutbyten med övriga partiledare.

Fredrik Söderquist

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.