Det har alltid varit viktigt att ha sparpengar. Nu är det väldigt viktigt. Det gäller att se till att man klarar sig om man blir sjuk eller arbetslös.
Blir man sjuk eller arbetslös riskerar man att få rejäla ekonomiska problem om man inte har ett buffertsparande. Så har det alltid varit, men nu när a-kassan och sjukförsäkringen försämras ännu mer ökar risken.
Med sju karensdagar i a-kassan får den som tjänar 20.000 kronor i månaden drygt 10.000 kronor den första arbetslösa månaden. De avtalade försäkringarna plussar visserligen på lite grand, men inkomstförlusten är dramatisk. Har man inga sparpengar riskerar man att komma efter med räkningarna direkt.
Sjukförsäkringen har också försämrats under alliansregeringen. Hittills har försämringarna skett på ett sätt som många har svårt att förstå sig på.
I stället för att sänka ersättningsnivån har regeringen tricksat med den sjukpenninggrundande inkomsten, SGI, som den 80-procentiga ersättningen beräknas på. Och det tricksandet fortsätter. Under 2007 beräknas sjukpenningen på 0,989 procent av SGI, 2008 sänks procentsatsen till 0,97 procent.
Det kan verka som en liten förändring men den kan betyda mycket för den som lever på marginalerna. Med den försämring som aviseras i budgeten sänks sjukpenningen med 3.460 kronor om året före skatt 2008.
Om sjukskrivningen varar mer än tolv månader sänks ersättningsnivån till 75 procent och då blir det förstås ännu tuffare att klara sig.
Eftersom trenden går mot att var och en ska ta större ansvar för sin inkomst är det viktigt att spara under de goda tiderna så att man har något att falla tillbaka på om man blir sjuk eller arbetslös.
För många är det goda tider just nu och ett gott råd är att försöka lägga undan hela eller delar av den tusenlapp i månaden i skattesänkning som alla som jobbar ska ha fått efter årsskiftet.
Den lägsta summa man ska försöka få ihop är en månadslön men de flesta behöver åtminstone 50.000 kronor för att kunna känna sig trygga.
Det kan kännas onödigt att spara nu när konjunkturen går för högvarv. Men förr eller senare kommer det en lågkonjunktur och då är det inte säkert att man själv tillhör dem som får behålla jobbet. Och det går inte heller att räkna med att man aldrig ska bli långtidssjuk.