Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Politik

Det är inte tiden som är ny – det är politiken

Finansminister Magdalena Andersson (S) håller pressträff under S-kongressen i Svenska Mässan i Göteborg. Arkivbild.
Finansminister Magdalena Andersson (S) håller pressträff under S-kongressen i Svenska Mässan i Göteborg. Arkivbild. Foto: Adam Ihse/TT

GÖTEBORG. Samhället förändras snabbt, men Socialdemokraterna har förändrats snabbare. Även om de fortfarande helst inte låtsas om det.

Flaggor med kongresslogotypen ”Trygghet i en ny tid” piskar i en grå västkustvind utanför Svenska Mässan. I entrén välkomnar tre trevliga poliser med synliga automatvapen.

Terrorn i Stockholm har gjort allting övertydligt, men vad trygghetstemat syftar till politiskt är också uppenbart. Socialdemokraterna kommer, och inte bara eller ens främst på grund av morden på Drottninggatan, till Göteborg med ett starkare fokus på ”ordning och reda” än vad någon kunde drömma om när de var här förra gången, 2013.

Anders Ygeman förklarar att ”budgivningen” om polisen, som han tidigare varit kritisk mot, nu är avslutad – eftersom Socialdemokraterna lagt det högsta budet. Vi är en frihetsrörelse, förklarar Stefan Löfven, varefter kongressen ägnar sig åt hur man kan stärka den statliga kontrollen på i stort sett alla områden.

Längtan efter trygghet ligger i tiden, både i landet och på kongressen. Det är också på ordet ”trygghet” som det mesta av analysen har stannat, trots att det andra ledet av kongressens paroll egentligen är minst lika intressant: Vadå ”ny tid”?

Många socialdemokrater vill gärna att det ska vara en helt ny tid, som uppstod nyss. Det betyder nämligen att partiet inte har förändrats, egentligen – eventuell ny politik är i stället ofrånkomliga svar på utvecklingens tillfälliga frågor.

Bara en mycket partitrogen guldfisk, eller Morgan Johansson, kan undvika att se skillnaden.

Den nya migrationspolitiken är paradexemplet. Bland skrivningar och omskrivningar är det lätt att missa den större bilden. Nämligen denna:

Partiet har nu bestämt att det finns en motsättning mellan stor asylinvandring och önskvärd ordning, reda och välfärd i Sverige. Så tyckte man inte förut. 2014, när antalet asylsökande var betydligt större än nu, ansåg man att stor asylinvandring både var en moralisk skyldighet och en ekonomisk vinst. Bara en mycket partitrogen guldfisk, eller Morgan Johansson, kan undvika att se skillnaden.

Det finns helt enkelt skäl att fråga sig hur mycket som egentligen handlar om en ”ny tid”, och hur mycket som handlar om en ny samhällsanalys.

Finanskrisen inträffade för snart tio år sedan. Globaliseringskritiken började formuleras på allvar på 90-talet. Terrorismen steg in i vardagsrummet 2001, och även Irakkriget är med marginal tonårigt. Segregationsproblematik på hemmaplan uppstod heller inte hösten 2015, även om det ofta låter så i den politiska debatten.

Frågan om hur stark den offentliga styrningen av välfärdstjänster ska vara, eller ”vinstfrågan” som omskrivningen lyder, dök upp i debatten på allvar 2012. Själva utvecklingen i marknadsriktning hade däremot pågått i 30 år. Den ekonomiska ojämlikheten har ökat ungefär lika länge.

Det går att fortsätta. De samhällsförändringar som vi pratar om har helt enkelt i de flesta fall vuxit fram under lång tid och även under röda regeringar.

Vad gjorde socialdemokratin då? Förutom att bråka i personfrågor gjorde de, får man utgå från, en annan analys av omvärlden och vad som var rätt politik givet den.

Socialdemokraternas pågående utveckling beskrivs förresten ofta som en ”högervridning”. En vridning är det odiskutabelt, men frågan är bara vem som en gång bestämde att rättsväsende och försvar för alltid ska vara ”höger”.

Socialdemokraterna styrde i praktiken Sverige 44 år i följd, 1932-76. Försvaret var då gigantiskt jämfört med i dag. Man avskaffade heller inte polisen, däremot hade man en egen underrättelsetjänst riktad mot dåtidens potentiella samhällsomstörtare, kommunisterna.

Samhällets ekonomiskt svagare grupper är mer utsatta för brott än de mer välbeställda. Varför skulle S, som har många av sina väljare i just områden utsatta för brottslighet, av ideologiska skäl lämna walk over i trygghetsfrågor till ”högern”?

Om den uppenbara längtan tillbaka till en starkare kollektiv identitet – stärk den svenska modellen! förbjud religiösa inslag i friskolor! – kan man säga mycket, men särskilt högerliberal är den inte.

Sådant kan man diskutera. Om man har en idédebatt.

Till saken hör dock att Socialdemokraterna inte riktigt har haft det.

Stora, sedan länge högaktuella frågor som internationalism mot den nationella politikens makt, jämlikhet och välstånd i ett land mot solidaritet med resten av världen, mångfald mot kollektivism – det där har varit minerad mark. Av rädsla för att råka spränga den brokiga rörelsen man därför sopat det under mattan och hoppats att konsekvenserna av det ska stanna på hanterbar nivå.

Men tiden väntar på ingen, heter det, och tydligen inte heller på Socialdemokraterna.

I stället har man tjafsat sig fram längs olika stickspår och skaffat fräsiga utrop (”Framtidspartiet!”), bara för att sedan gå till val på minsta gemensamma nämnare: Vi lovar att inte sänka skatten.

Men tiden väntar på ingen, heter det, och tydligen inte heller på Socialdemokraterna. Nu har frågorna lagts på bordet. Fegt och fumligt, eller pragmatiskt och med varsam hand – det ligger i betraktarens öga.

Kongressens viktigaste slutsats är hur som helst given: Socialdemokraterna har till sist bestämt sig för att det är en ny tid, och indirekt att den tiden kräver ett annorlunda socialdemokratiskt parti än tidigare tider. Det är, förmodligen, ett historiskt vägval. Frågan är bara hur många av ombuden som verkligen förstod det.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.