Båda de två stora partierna i Sverige har bytt partiordförande efter valfiaskon. Men ledarskiftena sker på diametralt olika sätt. Fredrik Reinfeldt talade om att han skulle föra moderaterna mot mitten långt innan han blev vald. Mona Sahlins besked om i vilken riktning hon vill föra socialdemokraterna kan dröja ända till 2009.
Det är en historisk dag när det 118-åriga socialdemokratiska partiet i dag för första gången väljer en kvinna till partiordförande. Men det innebär inte med automatik att det leder till historiska förändringar av partiet.
När moderaterna utsåg ny partiledare visste medlemmarna vad som väntade. Fredrik Reinfeldt valdes i oktober 2003, men redan i maj drygt fem månader tidigare påbörjade han skapandet av "Nya moderaterna", bort från löftena om stora skattesänkningar och uppluckrad arbetsrätt.
Krisstämningen fanns kvar i partiet sedan valförlusten 2002, och den marknadsliberala falangen var försvagad.
Förutsättningarna ser helt annorlunda ut för Mona Sahlin, trots att socialdemokraterna i fjol gjorde sitt sämsta val sedan rösträttens införande.
Opinionssiffrorna har skjutit i höjden och kriskänslan i partiet är till stora delar redan borta. "Ett partilöst lyckorus" har Göran Persson kallat läget.
Mona Sahlin har också ett svagare utgångsläge än Fredrik Reinfeldt. Partimedlemmarna och partiets väljare är djupt splittrade i sina åsikter om henne, vilket mätningen i gårdagens DN tydligt visade. Tunga grupper i partiet mobiliserade också mot "högersossen" Sahlin för att försöka stoppa henne.
Därför har Mona Sahlin fått ägna sig åt att demonstrera sin lojalitet mot partiets nuvarande inriktning för att bli accepterad som ny partiledare. Hon har backat från ståndpunkter där hon tidigare skilt sig från partilinjen, som kravet på ökad kvotering i föräldraförsäkringen, skattelättnader för hushållsnära tjänster och mer flexibel arbetsrätt för småföretag. Men visst kommer Mona Sahlin att förändra partiet. Det kommer till att börja med främst att märkas i sättet att leda partiet, efter att partiledningen framstått som en "one man-show" i tio års tid.
Hon har troligen också ambitioner att förändra den politiska inriktningen. Något av vad det handlar om framgår av det interna papper som förre finansministern Pär Nuder skrivit till valberedningen och som publiceras av tidskriften Fokus. Han varnar där för att partiet inte kan gå till val 2010 på att helt återställa a-kassan och höja skatterna. Han efterlyser en ny skolpolitik, en ny näringspolitik och en ny arbetsmarknadspolitik.
Mona Sahlin och Pär Nuder tillhörde båda de så kallade förnyarna i partiet i början på 90-talet, som såg Storbritanniens Tony Blair som en förebild.
Men utan krisstämning i partiet och "traditionalistfalangen" redan mobiliserad mot allt som kan lukta högervridning tvingas Sahlin tassa försiktigt fram. Det är först till kongressen 2009, då valprogrammet ska spikas, som hon måste peka ut inriktningen. Fram till dess kan hon hoppas att hårda angrepp på den borgerliga regeringen ska räcka för att vidmakthålla "lyckoruset" i väljaropinionen.