Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan läxade under World Economic Forum i Davos 2009 upp Israels president Shimon Peres inför världens ekonomiska och politiska elit. Erdogan höll en lång monolog om Israels behandling av palestinier i Gaza och lämnade därefter under stor dramatik scenen mitt i debatten med Peres.

Det var mindre kritiken i sig än budbäraren – bocken förklädd till trädgårdsmästare – som borde fått åhörarna att vakna till. Att Erdogan på fullt allvar tror sig ha ett moraliskt mandat att föreläsa för Israels president om mänskliga rättigheter och ”att man inte ska döda” är magstarkt.

Att mörda några hundra civila brukar annars inte bekymra den turkiska regeringen som i decennier ostört har tagit livet av kurdiska civila, framför allt i de östra delarna av landet. Erdogan hänvisade under utskällningen av Peres till folkrätten och upplyste Israels president om landets bristande respekt för palestiniernas territoriella gränser.

Men inte heller respekt för nationella gränser är särskilt kännetecknande för Turkiet, som utöver invasionen av Cypern 1974 tagit sig friheten att efter godtycke invadera Irak med jämna mellanrum. Att egenmäktigt sända in militär i andra länder är själva definitionen av invasion. Den turkiska armén har de tio senaste åren gjort räder in på irakiskt territorium utan några större protester från regimen i Bagdad, eftersom de norra delarna av landet är en kurdisk autonomi och styrs av en kurdisk regional regering. Turkiets ÖB Nezdet Özet verkar nu ha släppt alla spärrar och hotar med en massiv invasion i Irak, som om de tidigare aktiviteterna på andra sidan gränsen bara varit harmlösa övningar inför ett större angrepp.

Sverige är inte bara ett av västvärldens mest Israelkritiska länder utan också det land i EU som ihärdigast agerar för att Turkiet snarast möjligt inlemmas i unionen. Jag får inte riktigt ihop den ekvationen.

På nätet kan vi med några knapptryck få omedelbar tillgång till dagsfärska nyheter och vittnesmål om vad som händer i Turkiet. Ändå passerar morden på kurdiska civila obemärkt, medan Israels alla förehavanden spänt observeras, som om folkrätt och mänskliga rättigheter åsidosätts bara på denna enda plats på jorden.

Turkiet kan be resten av världen att dra åt helvete och inte väcka andra reaktioner än ett antal nya bokningar av semesterresor till landets vackra badstränder. Lite mördande och torterande i inlandet får man väl se mellan fingrarna med.

Vissa nationer hamnar i radarskugga när det mediala sökljuset har avgränsat sitt målobjekt. Redan i morgon kommer kanske ytterligare några hundra civila att tvingas på flykt undan turkiska granater, flera av dem kanske dödas av arméns vapen. Omvärlden lär inte bry sig. Lidandet har sin mediala turordning.